Hemma igen!

Hemma igen, efter 6318 rejäla svenska mil, på 177 dagar. Det känns hyfsat stort. Men storheten ligger nästan uteslutande på det mentala planet. Jag är stolt över att jag klarade min inre resa; att jag gjorde det till slut (efter 20 års betänketid, feghetstid, bekvämlighetstid...), att jag stod emot de inre dämonerna (cit. I.Bergman) som ständigt undrar "va fan gör du här egentligen?", ja kanske till och med besegrade och övermannade dessa negativistiska känslor och tankar... Ja, till och med det, definitivt så.

Den yttre resan var inte så märkvärdig, jag försökte ju verkligen göra det så enkelt som möjligt för mig, undvika "farliga länder" etc. Och inte var jag ute och slog runt på nätterna så ofta precis, det är jag ju inte hemma heller, så varför skulle jag det.

Två gångers sjukdom frestade på förstås: Först ryggskott i Colombia och sen en rejäl förkylning (hostan varade en månad) med feber i Costa Rica. Inga nämnvärda magproblem dock, snarast tvärtom (dvs. magen fungerar bättre i andra länder, med bättre mat,  än hemma). Så det kunde varit mycket, mycket värre. Annars är ju detta att bli allvarligt sjuk när man reser ensam ett verkligt hot.

Resa ensam ja, det är oftast knappast någon semester, snarare som ett jobb. Man har själv ansvaret för allting, ingen att bolla saker och ting med, bokningar, tider, hålla reda på alla föremål man har med sig, kameror, kablar, kläder, piller och mediciner, etc. etc. Man måste vara koncentrerad. Detta blir i längden ganska ansträngande. Så det var en lisa för själen att sammanstråla och resa med Hilde i Nya Zeeland i fyra veckor, och med Nisse i Costa Rica, två veckor.

Det är knepigt detta: Hur fan har jag kunnat vara på resande fot så länge som 177 dagar? Tidigare tror jag inte jag varit iväg hemifrån mer än så där sex veckor (undantag: jobbade i Tyskland i två år, men det var en annan grej). Men jag vill inte påstå att jag haft någon större hemlängtan; jo, kanske längtan till bekvämligheten, min goa säng, fotboll på teve, ostmacka till frukost och så där. Fast detta var inte så svårt att övervinna. Nja, det är nog så att giltigheten av det jag brukar benämna "maratonprincipen" än en gång bevisats: Upprepa ett enkelt steg många många gånger (utan att tänka för långt framåt eller bakåt) och du kommer att åstadkomma fantastiska ting. Jag har levt dag för dag i stor utsträckning, inte tänkt alltför mycket på det hägrande målet. Och vips! så var jag där (nu ljög jag allt lite grand, det var jävligt segt ibland...).

Här kommer nu avslutningsvideon (copyright Robert Ström) från hemkomsten. Jag kommer gående till min bostad från andra hållet, jämfört med när jag gav mig iväg 7 oktober förra året, precis som tänkt: V.S.B.: Jorden är rund.

Och därute i ÖST blinkar Vinga fyr...

Jag har hittills tillryggalagt cirka 6.311 svenska mil (63.110 km), as the crow flies (dvs. egentligen betydligt längre än så). Den siffran sammanfattar mina rörelser i nord-sydlig riktning, dvs. Sverige-ekvatorn/ekvatorn-Sverige, samt ekvatorn-Dunedin/Dunedin-ekvatorn (Dunedin ligger på Sydön, Nya Zeeland): 23.108 km. Därtill kommer min rörelse i östlig riktning, i runda tal lika med Jordens omkrets vid ekvatorn: 40.076 km. Sammanlagt: 63.184 km, eller 6.318 mil.

Men inget är klart förrän det är klart. Jag har 67,7 km kvar att resa, nämligen sträckan Göteborg-Borås. Det blir på söndag, hoppas jag.

Men visst var det övermåttan härligt att segla in mot Götebööörrrrg på den 174:e dagen av min resa!!! Till Sverige västerifrån... och jag lämnade ju österut i oktober... allt mer tyder alltså på att den verkligen är rund. Men riktigt säker kan jag inte vara förrän på söndag, när jag i så fall gående närmar mig min lägenhet från andra hållet..

Den Haag: Mauritshuis

Jag kom till Den Haag av en enda anledning egentligen: Jag ville se Carel Fabritius lilla målning The Goldfinch. På svenska borde den väl kallas Steglitsen, lika med namnet på den vackra fågel som också finns att se i Sverige. Översättaren Rose-Marie Nielsen har emellertid av någon anledning valt formen Steglitsan, när hon översatt den amerikanska författaren Donna Tartts roman The Goldfinch. Detta litterära mästerverk njöt jag av för ett par år se. Hela romanen kretsar kring en tavla, nämligen just Fabritius verk från 1654, med samma titel som boken (se bild nedan). Jag hade stort utbyte av min läsning, som bl.a. fick mig att fundera över skönhetens essens. Vad är skönhet, varför upplever vi något som vackert, hur kan en bild, en tavla, bibehålla sin fascinationskraft under flera hundra år?

Nu var jag, som sagt, beredd på att bli besviken, p.g.a. alltför högt ställda förväntningar. Nå, hur gick det då, motsvarade verkliga livets version av verket min inre föreställning? Mja, jag vet inte vad jag ska säga, jag blev inte besviken men heller inte överväldigad. Jag får nog ge det lite mer tid och lite mer noggrant studium. Samma processer aktiveras här som när man jämför en roman med den filmatiserade versionen: Vilka estetiska uttrycksmöjligheter ligger i det litterära uttrycket jämfört med det filmiska? Tja, filmen har en enorm visuell och också auditiv uttryckskraft. Den litterära texten är indirekt däremot, är helt beroende av det representativa symbolsystemet språket. Det kan vara mer krävande att läsa än att se en film, eftersom läsningen kräver mycket fantasi-kraft hos läsaren. Men detta innebär förstås också stor frihet för läsaren att skapa sina egna föreställda sinnesintryck, bilder inte minst. Sedan inträffar lätt en besvikelse när man efter att ha läst boken ser filmen: Nej, men så hade jag inte föreställt mig det!?

Ganska överväldigande var ändå helhetsintrycket av museet Mauritshuis. Först kom jag inte in, allt var avspärrat av polisen och en stor folkmassa trängdes utanför museibyggnaden. Jag fick veta att det var statsbesök på gång; Argentinas president med fru hälsade på Nederländernas kung och drottning. Allt det här fina folket var nu inne i museet, och vanligt folk, som jag, kunde naturligtvis inte gå in förrän di kungliga hade gått ut. Det gjorde de som väl var rätt snart. Jag fick en bild (se nedan) på drottningen tillsammans med ett par kompisar genom att sträcka upp händerna med kameran över huvudet på alla entusiastiska rojalister framför mig.

Men bortsett från denna lilla incident: Konstmuseet Mauritshuis i Haag är definitivt värt en mässa! Ingen annanstans finns så många verk från den holländska guldåldern på 1600-talet samlade. Mest imponerade nog Vermeer, han som målat museets mest berömda verk: Flicka med pärlörhänge, tillsammans med Rembrandt, speciellt "den gamle Rembrandt". Men det fanns många andra, det handlar verkligen om en guldålder, helt klart. Följande konstnärer är representerade i mitt lilla urval nedan: Peter Paul Rubens, Roelant Savery, Pieter Claesz, Rembrandt, Vermeer, Jan Steen, Govert Flinck, Carel Fabritius.

Den Haag är för övrigt även av andra skäl väl värt ett besök. Här finns en vidsträckt stadskärna helt fri från biltrafik, i vilken det var en stor njutning att flanera den vackra vårdag jag var där.

Fräscht boende i Råtterdamm

Jo, som sagt (tror jag sagt det, men minns inte riktigt var och till vem), Rotterdam visade sig vara bättre än sitt rykte. Vad då för rykte? undrar ovän av oevidensbaserade påståenden. Har stan nåt rykte ö.h.t.? Tja, jo, att stan i runda tal bara skulle bestå av världens nästan största hamn plus en del industrier och allmänt nergångna miljöer.

Men nä då, det var påsk- och pingstliljor, havs- och segelbar flodkontakt (13 procent av Rhens drickbara (!) vatten flyter ut i havet via Lek, som rinner genom R-dam), guldglittrande öl i vårsolskenet, osv. Och så upptäckte er egen frilansande boende-reporter ett utomordentligt fräsht (fräst, fräscht?) bostadsbestånd mitt i stan. Frestelsen att inte undanhålla mig själv och Er, kära jordenruntutanflygbloggen-läsare, en visuell approximering av detta b.b. blev för stark. Och vad gör man när frestelsen blir för stark? Jo, man faller helt enkelt för den! (Jfr. historien om bonden som berättade för prästen vad han gjorde med brädan han satt upp i sängen mellan sig själv och sin hushållerska om frestelsen blev övermäktig: "Inga problem", sa han, "då tar vi bara bort den!")

Således, nedan några bilder från denna mång- och snedvinkliga drömboendemiljö (en av ett flertal möjliga), signerad arkitekten Piet Blom:

Från det ena till det andra (via det tredje däremellan)

Om än inte för att bevisa något annat än att den där ”jävla oceanen” är obevekligen stor, men att trots detta även den mest flagrante snedseglare (se bild) kan nå land till slut om han är tillräckligt ihärdig. En annan sak som framstår med all önskvärd tydlighet efter denna vattniga överfart från det ena till det andra är att det är skillnad mellan olika urbana miljöer – en jäkla skillnad! (Men så är ligger det också en stor Atlant däremellan.) Begrunda den dammiga exteriören från Dominical, Costa Rica, och jämför med den vattniga diton från Rotterdam (obs! namnet har inget med simmande råtter i nån gudsförgäten vapöl [va’pul] att göra). Här finns att göra: Vattna respektive torka upp det nödvändigaste.

Den sistnämnda staden är för övrigt bättre än sitt rykte. Förutom den näst intill världsstörsta, välfungerande hamnen så är det påsk- och pingstliljor, havs- och segelbar flodkontakt (13 procent av Rhens vatten flyter ut i havet via Lek, som rinner genom R-dam), guldglittrande öl i vårsolskenet, osv.

Även om marken fortfarande gungar något under fötterna, tänker tänker jag mig i morgon till Den Haag, för att se ”The Goldfinch” (Steglitsan) på museet Mauritshuis. Den målningen gjorde ett oförglömligt verbalt intryck på mig när jag läste Donna Tarts roman med samma namn för ett par år sen. Är beredd på en rejäl besvikelse när jag konfronteras med det visuella originalintrycket, likt skedde med Mona Lisa på Louvren, alldeles nyss (1969). Och märk väl, jag hade vid det laget inte läst Göran Palms geniala dikt havet:

Jag står framför havet.

Där är det.

Där är havet.

Jag tittar på det.

Havet. Jaha.

Det är som på Louvren.

Om förväntningarna är upptrissade är finns överhängande risk för besvikelser. Om en (p.k.; helt emot egentligen) däremot inte förväntar sig något speciellt alls, kan de mest bedårande positiva överraskningar ligga på lur.

Hälsningar från upploppet,

J.T. Larsson (den oförbrännerlige)

Jo, jag ville bara säga...

... att det tycks hampa sig som så att jag redan i dag, 14 mars, kan gå ombord och påbörja den tredje och sista lastfartygsetappen på min resa. Mitt ordinarie skepp skulle blivit en vecka försenad, men nu har jag alltså fått möjlighet att byta fartyg, från Fort St Georges till Fort St Pierre, båda tillhörande det franska rederiet CMA CGM, och båda med samma rutt. Jag är mycket glad för detta. Efter 158 dagar på resande fot har jag inget emot att komma hem, om man säger så.

Skulle kunna vara i Rotterdam 27/28 mars, om allt går väl.

May we have favorable winds and following seas.

See you later,
Jörgen

Kommentar till en bild

Han blickade ut mot havshorisonten i öster. Långt långt där borta låg Sverige; Sverige fädernesland, moderland, systerland, goda vännersland… Lyss till den granens susning vid vars rot ditt bo är fäst, osv., osv. Ja, vill säga, han hade läst att det var så, lärt sig i skolan, att bortom detta Karibiska hav, bortom denna väldiga Atlant, där låg Europa, och i nordvästra delen av detta Europa hans hem, där barn han lekt. Eller kanske var det något teveprogram som inympat idén hos honom, och många andra (de flesta nu för tiden, utan överdrift sagt): att jorden var rund som en boll, att om man överfor oceanerna och bevandrade de landområden man eventuellt stötte på, när man gick iland någonstans, från kant till kant, så skulle man till slut komma tillbaka till utgångspunkten, till den plats man startat (men då från andra hållet).

Men kunde man verkligen förlita sig på allt detta? Borde inte envar allvarligt syftande man och kvinna själv förvissa sig om sannfärdigheten i så grundläggande påståenden?

För ärligt talat, det fanns ingenting, absolut ingenting, som ens antydde att det skulle kunna finnas ett Sverige långt där ute bortom vågorna vid horisonten. Vatten, bara himmel och hav var vad man kunde se. Och färgen, detta grön-turkosa, inte var det något man plägade finna i den svenska naturen särskilt ofta. Någon gång långt ute på västkusten kanske, men men men… Det var ju mörkgrön granskog som gällde framför allt; tråkigt, mörkt och tråkigt, men ack så kärt… Och den som djärvdes påstå att en faluröd liten stuga med vita knutar plötsligt skulle dyka upp bortom denna skummande havshorisont torde väl spärras in å mentalanstalt fortast möjligt, tror ni inte? Jovisst, visserligen, blå himmel, likt den här välvde sig över havets dyningar, förekom förvisso i Sverige, till och med å västsidan av sydsvenska höglandet, men sällsynt, ack så sällsynt.

Och han kände med ens hur han stärktes i sin övertygelse: Det cirkumglobära projekt han utsatt sig för de senaste fem och en halv månaderna måste fullföljas! Om detta får icke råda skuggan av ett tvivel! En halv månad återstod, andra halvan av mars månad. Den skulle han ägna åt att försöka överkorsa detta hav, evad och eho som än måtte uppdyka å andra sidan.

Parque Nacional Cahuita

Det är ingen ände på publiceringslusten nu för tiden... man kan ju bli trött och uttråkad för mindre... Men det hjälpes icke, jag vill inte undanhålla er/mig vad som inspanades och avbildades genom min 300mm-lins (plus telekonverter 1,4; sammanlagt alltså 420 mm) vid en och samma lilla promenad i Parque Nacional de Cahuita på morgonen och förmiddagen 10 mars. Nedan några stickprov, håll till godo:

Han får mig att tänka på Tjorven när hon frågade Gud om hon fick äta  den där tårtbiten, och själv svarade: "Ja, det får du."