Krisen är förklaringen till tystnaden. Nå, men förklaringen till krisen i sin tur då? Vilka bakomliggande orsaker kan spåras?
1) Båtresan över Stilla Havet. Jodå, den var lugn och fin på alla sätt, en retreat, som en del påpekat – men den var nog lite för lång, lite för lugn och fin (citat Staffan Olsson, handboll). Jag har blivit onaturligt fet, bara en sån sak; den potbelly som varit på gång i många år har nu riktigt blommat ut. Två fysiskt helt overksamma dagar på slutet, en p.g.a kanalpassagen, en beroende på två hamnbesök (Cristobal och Manzanillo i Panamá) blev droppen på moset. Under dessa dagar kunde jag inte röra mig fritt på däck som annars, utan var i stort sett bunden till min hytt. Detta i förödande kombination med ett stadigt kaloriintag bestående av tre måltider om dagen, plus en massa öl, vin och sprit (nåt roligt ska man ju ha, eller hur?), billigt inköpt i skeppsshoppen.
2) Sista natten ombord blev sketajobbig. Vi var för tidiga in till Cartagena, av någon anledning, vilket ledde till att jag måste lämna båten kl sex på morgonen. Det hade väl inte varit så farligt i och för sig, men problemet var att de minst två gånger måste ringa ner till min hytt mitt i natten och meddela detta, att vi var tidiga alltså. Var även tvungen att stiga upp och gå ner till Ship’s Office med mitt pass. Den port agent som var där la beslag på passet; jag skulle få tillbaka det på morgonen med stämpel i, sa han. Sådant oroar och är ävenledes sömnstörande.
3) Ett rejält ryggskott har fegt attackerat mig bakifrån. Det började redan på båten, nådde sin kulmen (hoppas jag) i förrgår, när jag anlänt till Cartagena. Då låg jag ungefär som den där skalbaggen i Kafkas ”Förvandlingen”, på rygg i sängen på mitt Airbnb-rum och kunde knappt röra mig. Jag läste i en tysk Lonely Planet som jag plockat upp här om det underbara landet Kolumbien och tänkte: Nää, jag har varken lust eller ork att göra nåt av det här…! Det var mycket oroande, det är inte likt mig.
4) Den här bristande lusten och orken kan nog också hänga samman med en viss mental utmattning. Jag har varit på resa i 107 dagar, det är klart att det är en påfrestning för en gammal man. Man befinner sig i nya, obekanta situationer och lägen hela tiden, kan inte vila i det invanda.
Så nu får vi se hur blir och går. Det återstår fortfarande en månad tills jag ska ansluta till min inbokade gruppresa i Costa Rica (22/2). Det är en enorm skillnad mellan att resa ensam och resa i grupp, med ordnat program dessutom. Innan dess ska jag tillbringa två veckor här i Cartagena. Jag tänker stanna här, inte resa runt alltså, på gott och ont. Först och främst måste ryggen bli lite bättre. Har anmält mig till en språkkurs i spanska nästa vecka. Låter kanske tråkigt, men jag har länge velat friska upp och förbättra min spanska lite, så det ser jag fram emot.
Sen ska jag ombord på en segelbåt 2 februari, destinerad till Panamá. Det finns nämligen inga vettiga vägar mellan Colombia och Panamá. Det är både strapatsfyllt och farligt att försöka ta sig till Panamá landvägen. (Att jag inte gick av båten redan i Panamá beror på att de panamanska myndigheterna av okänd anledning förbjudit lastbåtspassagerare att disembarkera där.) Det är en turisttur med snorkling och dykning m.m., som jag ska med på. Den går via San Blasöarna. Därefter är det buss till Costa Rica som gäller.
– – –
Nej, nu orkar jag inte skriva mer. Nu ska jag lägga mig på golvet med underbenen upplagda på en stol. Det känns skönt för ryggen.
Bifogar några bilder från kanalpassagen för att det ska bli något att titta på, inte bara en massa gnäll. Det var häftigt att gå igenom Panamákanalen med 70.000-tonnaren Hammonia Galicia, det var det verkligen. Den minsta slussen är 33,5 meter bred, H.G. är 32,2 meter bred… Kanalen invigdes 1914. 27.500 arbetare beräknas ha omkommit under byggnationen läser jag på Wikipedia; mycket p.g.a. sjukdomar, malaria m.m.
Hälsningar fjärranifrån,
/ Utmattad världsrundare
