En vanlig dag ombord

En vanlig dag ombord börjar med att jag, precis som hemma, vaknar sisådär klockan halv sex på morgonen. Min ”koj” är mycket bred och bekväm, jag bor nämligen i ”the owner’s cabin”. Det gör jag därför att kaptenen var hygglig och lät mig byta hit, från den mindre hytt jag betalat för. Två tyskar hade bokat the owners cabin, men de ställde in sin resa, och följaktligen var denna luxuösa tvårumshytt ledig. Jag är ensam passagerare på Hammonia Galicia, ett exakt systerfartyg till mitt första skepp Aglaia, faktiskt.

Jag ligger kvar i min koj en stund när jag vaknat och njuter av skeppets sensuella rörelser, lite lättjefullt gung så där när det faller sig. Hittills (peppar peppar) har vädret varit väldigt bra på denna överfart. Det innebär svaga vindar, långsam, mäktig Stilla havs-dyning förvisso, men inget som på allvar stör den här 268,8 meter långa 70.038-tonnaren (dwt 52.788). Men man känner hela tiden att man befinner sig på en levande varelse; fartyget rör sig oavbrutet, på ett angenämt, icke på något sätt sjösjukeframkallande sätt.

Ok, jag sliter mig från min sköna koj och går upp. Tar på mig kortbyxor (inte shorts) och t-shirt, löparskor. Så ringer jag upp till bryggan på lokaltelefonen: ”Time for some morning laps”, eller liknande, säger jag till vakthavande officer. Ok, säger han (såvida nu inte väder eller eventuella arbeten ombord sätter hinder i vägen). Jag lämnar min hytt på F-däck, tar mig 30 meter ner till ”walking deck”, som består av en smal gång på båda sidor om containrarna runt fartyget i hela dess längd. Här småspringer jag nu max 10 varv (10x630m=6.300m). Det är ganska trångt i den där gången, så det gäller att ta det lugnt och inte tappa koncentrationen, för fartygets rörelser gör att jag i så fall lätt skulle kunna springa på någonting.

När rundorna är avverkade går jag upp till min hytt igen, ringer bryggan: ”Kilroy is back”, eller nåt liknande kläcker jag ur mig. Det här är rutin, så vakthavande vet att det är jag (och inte Kilroy) som är tillbaka i hytten. Någon annan som motionerar ombord på det här viset har jag inte sett…

Eventuellt följer nu lite gymnastik i hytten: jag lyfter en stol, gör armhävningar, sit ups och ryggövningar. Det finns ett gym ombord, men jag tycker det är så erbarmligt tråkigt att gå dit, så jag undviker det… Efter duschning och uppfräschning går jag de 56 trappstegen ner till befälens mäss och äter frukost. Den serveras av en filippinsk mess man, som är ovant och obehagligt underdånig och angelägen att vara till lags. Frukosten sammansättning varierar, men avslutas alltid med en stor kopp svart kaffe. Jag har min speciella plats i matsalen, vid det näst finaste av två bord den här gången; inte som på Aglaia vid kaptenens och chiefens bord. Vid frukosten, som serveras mellan 7 och 8, händer det att jag är ensam vid bordet. Fan vet var de andra äter sin frukost, eller om de hoppar över den av rädsla för att bli feta.

Direkt efter frukost går jag upp till bryggan för att kolla position, kurs, fart, vind, luft- och vattentemperatur. Har alltid kikaren på mig, ifall några fåglar, delfiner eller valar skulle siktas. Utsikten från bryggan är ju på sätt och vis alltid densamma, men ändå inte. Väderförhållandena och, framför allt, ljuset varierar från dag till dag, ja från timme till timme.

Förmiddagsprogrammet varierar i detaljerna , men brukar innehålla läsning, arbete med mina foton på datorn, kanske en liten extra förmiddagslur, om jag känner för det. Det går väldigt lätt att somna en stund här ombord, eftersom man är så totalt avslappad som passagerare: inga plikter, inget speciellt att tänka på, gott om tid till allt.

Lunchen serveras mellan klockan 12 och 13. Nu är det mer folk i mässen, viss konversation kan uppstå. Men det är mycket sämre med den saken här på Hammonia Galicia. På Aglaia stod den polske kaptenen för mycket prat; han betonade vikten av att alla som inte hade andra plikter skulle dyka upp i matsalen vid en bestämd tid, just för att underhålla kommunikationen ombord, samtalet, och undvika att folk håller sig för sig själva i sina hytter. Befälen är, här som på förra båten, av östeuropeiskt ursprung, företrädesvis från Polen och Rumänien, besättningen är från Filippinerna. Ibland snackar dom här olika grupperna sitt eget jäla lingo med varann. Då är man ju totalt utesluten. Men faktum är att inte är mycket bättre när de talar engelska; dels är den av arten rotvälska, dels är den fackinriktad. Ofta fattar jag föga, men nickar och säger yes yes och ser glad ut (kan vara att jag hör sämre också; måste nog fundera på hörapparat när jag kommer hem). Min egen engelska, som objektivt sett är i särklass bäst ombord, åtminstone till allmänt bruk så att säga, den tenderar att också rotvälska till sig i denna pidginartade språkmiljö.

Efter lunchen går jag alltid upp till bryggan igen (84 trappsteg; hissen är out of order) för att kolla om det har vart nåt…. vilket det nästan aldrig har i och för sig. Snackar lite med vakthavande befäl, kollar gårdagens nyheter från Polen, plus lite internationellt, fotbollsresultat bl.a., på datorn där. Sen kan det bli en liten lur till, en vila middag-lur, som farsan brukade kalla det. Under alla förhållanden beger jag mig, vid tjänlig väderlek, någon gång under eftermiddagen fram till min favoritplats ombord: längst fram i fören. Det är magiskt att befinna sig här, nästan ljudlöst glidande fram över oceanen. Ofta uppstår vindskugga en bit från relingen, vinden passerar över huvudet. Man hör inget ljud från maskin, den är 230 meter bort, akterut. Sol, vind, vågor… Jag brukar luta mig över relingen och betrakta hur fartyget klyver vattnet. Och så spanar jag efter fåglar förstås, och efter delfiner, valar. Flygfiskar som flyr den anstormande fartygskölen ser jag ofta, om vattentemperaturen är tillräckligt hög (24-31 grader så där). De kan hålla sig flygande i upp emot 100 meter; färggranna, lyser i solen. På A följdes ofta båten av havssulor, just för att de ville dyka efter flygfisk. Långt ute på oceanen på dessa breddgrader (20-35 grader) är det annars glest mellan fåglarna; enstaka liror ser jag då och då. Mest är det bara den sovande intensivt indigoblå, turkosgröna eller grå jätten man ser; djupandas lugnt, bröstet höjs och sänks… 360 grader, från horisont till horisont… Blå, öde slätter, bara det ensamma lilla fartyget bryter havsviddens monotoni…

Middag kl 17-18. Därefter är det fritt program. Det blir mer bildredigering, läsning, dagboksskrivning – försöker skriva lite dikter ibland också, kanske blivande låttexter. Avslutar dagen med att se några avsnitt av Game of Thrones; jag har fått låna en extern hårddisk av 2nd mate, med en massa filmer och tv-serier på. Troligen njuter jag också en öl eller en whisky därtill, inköpt för en billig penning i fartygets shop.

Lägger mig oftast ganska tidigt, vid tiotiden. Läser en stund, lägger ifrån mig boken och vaggas till sömns av fartygets rörelser och maskinens sövande bakgrundmummel. När jag vaknar på natten kan det hända att jag öppnar ett av hyttfönstren, andas in den ljumma tropiska nattvinden, blickar upp mot stjärnhimlen, söker efter Sydkorsets stjärnbild… en overklig känsla griper mig: hur kan det komma sig att jag, just jag, befinner mig på detta fartyg, idogt stävande över världens största ocean…?