Nästan halvvägs

Jag har nu varit på väg i 83 dagar sen starten 7 oktober. Det börjar närma sig halvvägs. Hur känns det då? Jodå, inte så illa, någorlunda skulle jag vilja säga. Längre brukar jag inte sträcka mig hemma heller, när någon frågar om läget och hur jag mår. Att ha det någorlunda, inlklusive en viss grundläggande nöjdhet med tillvaron, det är ett bra utgångsläge för allehanda kortare utbrott av total harmoni eller till och med lyckliga sällhetsögonblick, epifanier. Att ha det så för jämnan är naturligtvis inte möjligt, det säger sig självt. Lyckan måste ha något att kontrasteras mot, annars skulle den förmodligen inte märkas efter ett tag. Har aldrig förstått det där med evig sällhet i himmelen, harpomusik hela tiden osv… Då blir det ju rutin! Och att koppla ihop rutin med himlastormande lycka, det går bara inte. Jag frestas att citera Gunnar Ekelöf:

När man kommit så långt som jag i meningslöshet

är vart ord åter intressant:

Fynd i myllan

som man vänder med en arkeologisk spade:

Det lilla ordet du

kanske en glaspärla

som en gång hängt om halsen på någon

Det stora ordet jag

kanske en flintskärva

med vilken någon i tandlöshet skrapat sitt sega

kött

Ett lågt utgångsläge skapar möjlighet till goda överraskningar, nyfikenhet, funderingar. Fast, det ska medges, just nu är läget nog lite väl lågt. Som jag nyss noterade på Facebook: Jag väntar på mitt skepp! Det heter Hammonia Galicia, och ska precis nu, enligt nätet lägga till i Tauranga Nya Zeelands östra nordö-kust. Därifrån är det inte många timmars gångtid till Auckland. Uppskattad ankomsttid hit är just nu kl 9-10 i morgon, fredag 30 december. Beräknad avgångstid: 23.00, samma dag. Går det sedan allt som det ska lägger vi till i Cartagena, Colombia, den 19:e januari. Då har vi seglat över världens största hav, Stilla Havet, vilket upptar två tredjedelar (!) av jordens totala yta. Magellan namngav det 1520 ”Mar Pacifico”, efter att ha kämpat sig runt Kap Horns stormiga vatten via det som kom att kallas Magellans sund. Kapten och besättning var lyckliga över att ha kommit ut på det stora, vida, öppna havet, som just då dessutom var alldeles lugnt och stilla – därav namnet. Må det leva upp till sitt namn även under Hammonia Galicias stundande överfart…

Jag ser fram emot sjöresan och hoppas den skall bli lika lugn och rogivande som min första båt, den från Hongkong till Auckland. Det blir förhoppningsvis en hel del berikande socialt umgänge med kaptenen och besättningen och eventuellt någon mer passagerare, men framför allt måste man vara bra på att umgås med sig själv på en sådan resa. Jag kommer att läsa mycket, redigera och bearbeta mina foton från tidigare dagar på resan (har hunnit till månadsskiftet oktober-november i nuläget), skriva en del, kanske dikter, kanske låttexter – att ha väldigt lite att göra är en god grogrund för kreativa tendenser och försök, enligt min erfarenhet. Kanske kan jag göra som på Aglaia, springa några varv runt fartyget varje morgon. Och så hoppas jag att där, längst fram i fören, måtte finnas en lika underbar plats som på mitt förra skepp; vindskugga, vindvin och vågvisk, men för övrigt mest ljudlöst, magiskt framglidande på de blå evighetsvidderna.

Varje dag kommer säkert i det stora hela likna den föregående och den nästkommande. Men inte i detaljerna, inte med ögat öppet för vindens och vågornas växlingar, och, inte minst, för ljusets skiftningar. Landkänningar (tror dock inte vi kommer att lägga till någonstans; det är nonstop Nya Zeeland till Panama), fåglar som passerar eller följer båten (och som man kan försöka fota), soluppgångar, solnedgångar, de vandrande molnen, regnskurar, stormbyar – allt att lägga märke till och notera, att ”vända med arkeologisk spade” (dikten ovan). Kanske ett riktigt oväder, en storm… vet inte hur jag skulle reagera då, antagligen skulle jag känna rädslan och skräcken lura i mitt inre, även om jag förstås hela tiden skulle försöka förnuftsmässigt övertyga mig själv om hur sällan man hör talas om riktigt stora fartyg, som det här, som går under ute på öppet hav…

Observera att jag under perioden 30 december till 19 januari troligen inte kommer att ha tillgång till internet. Därmed blir det inga inlägg vare sig på facebook eller bloggen från min sida. Jag tar mediesemester, skulle man kunna säga, om man uttrycker det positivt. Detta är på gott och ont, helt klart. Det bidrar å ena sidan till rofylldheten och de möjligheter den ger, å andra sidan kommer jag naturligtvis ibland att sakna omvärlden; människorna, händelserna, m.m., m.m. Desto roligare blir det att återfå denna kontakt i efteråt i Colombia! tänker jag i nästa ögonblick. Vi hörs och ses då.

With hope of fair winds and following seas…

Best regards,

Passenger Larsson