En dröms uppfyllelse

Igår uppfylldes en dröm jag haft i drygt tio år, minst: att se någon av de största albatrossarterna i sin rätta miljö, i vind över vida havet… Hade faktiskt bokat en resa till Nya Zeeland redan någon gång 2004-2005 av just detta skäl. Resan blev inte av då, men sedan dess har jag närt drömmen…

Vad det är som är så speciellt med just albatrosser? Jo, en hel del… De är havsvagabonder, tillbringar åratal av sitt liv ute på oceanerna utan att beträda land, bara cirklande runt de södra haven. De vilar ibland, sover på vattnet, men för det mesta befinner de sig i luften. Och där är de mästare, åtminstone så länge det blåser ordentligt. Då fungerar de långa (upp till 3,5 meters vingspann), mycket smala (i förhållande till sin längd) och spetsiga vingarna som bäst. Stiltje gillar de inte, då blir det jobbigt att flyga. Men vindstilla är ett synnerligen ovanligt tillstånd i ”The Roaring Forties”, så det behöver de inte oroa sig för. De har speciella ”låsmuskler” som gör att de lätt kan hålla vingarna utbredda dagar i sträck och kan glidflyga även i riktning mot vinden utan att röra vingarna en enda gång (speciell spiral-teknik, som jag inte kan gå in på här). De kan dricka saltvatten; saltet filtreras bort och utsöndras genom två hål längst in på näbben.

Ungfåglarna av Royal Albatross (kungsalbatross på svenska), som vi såg här vid Tairoa Head, Otago Peninsula, blir flygga efter ungefär åtta månader. De tränar upp vingarna, kastar sig ut, och beträder sen inte land förrän om cirka fem år. Vid det laget har de rundat södra halvklotet ett flertal gånger. Men nu återvänder de till födelseplatsen, söker en partner att älska med och lägga ett ägg med och uppfostra en unge med. När det är klart tar de ett sabbatsår, solo, över havet, innan det är dags för nästa häckning. En Royal Albatross kan bli upp till 70 år gammal (medellivslängd: 30-40).

Besöket vid Royal Albatross Centre började med en guidad tur. Guiden var mycket kunnig och brann för sitt ämne. Hon höll ett litet föredrag, vi såg en film om albatrosser och gick sedan upp till två gömslen, nära några av de 35 bon som finns i kolonin. Vi kom ganska nära, men det var ändå inte så upphetsande, eftersom de ruvande fåglarna i stort sett inte gjorde en rörelse; dessutom såg vi allt genom en glasruta.

Nej, lyftet kom senare, efteråt. Då gick Hilde och jag ut på ett par observationsplattformar ut mot havet. Föreställ er en extremt vacker, hög bergig udde, längst ut, i högsta grad längst ut mot havet; hård vind, upp mot 12-13 sekundmeter. Massor med fåglar, rödnäbbade måsar, blackbacked gulls, white fronted terns, tre sorters skarvar, enstaka skedstorkar – och, framför allt: då och då svävar en jätte förbi, en vit, spolformad kropp, plus två enormt långa, ihopkopplade, sabelformade, svarta vingar… så kan det visuella intrycket av den kungsalbatrossen beskrivas. Men det säger ju ingenting om det majestätiska intrycket, den suveräna behärskningen av lufthavet…

Efter en stund, när det blev för jobbigt att stå i vinden och kika och fotografera så gick vi ner på andra sidan, på läsidan. Där fanns det en koloni nya zeeländska pälssälar, visade det sig. Livsnjutare! De bara låg där, på land eller i vattnet, halvsov, gliste med ögonen då och då, kliade sig, kliade sig, kliade sig! En kliade sig oavbrutet i minst en halvtimme på alla upptänkliga ställen. Runt denna uppenbara epikuré stod 5-6 människor på några meters håll, glodde, fotograferade. För dessa individer uppvisade sälen i fråga en absolut och alldeles totalt överlägset upphöjd likgiltighet, som man bara förundrat kunde beundra.

Sammanfattningsvis: Rejält genomblåsta (inte urblåsta), trötta och nöjda återvände vi via den ständigt slingrande tre mil långa vägen till vårt hostel Hogwartz (Harry Potter-connection) i den myspysiga, kupierade (citat morbror Georg) staden Dunedin, söderut på Sydön.

För alla er som skumläst eller hoppat över större delen av den lite väl faktaspäckade texten ovan: Här får ni några bilder som är lite mer lättsmälta: