Över bergen

Igår körde vi över The Southern Alps (inte körde över, bara körde över...). Vi flydde från dåligt väder på västkusten av Sydön, sökte regnskuggan på andra sidan bergen, på östkusten. Det funkade hyfsat. Nu i Christchurch, ljummet, drygt tjugo grader, bara någon enstaka regndroppe då och då. Dock på något klaustrofobisk campingplats, där man får uppleva inte bara sina egna, utan också grannarnas i husbilen bredvid vädersläpp (inte doften, men väl ljudet).

Men det var inte det jag skulle orda om, utan om den där överkörningen av bergen. Faktiskt, till och med en urgammal uv som undertecknad, som naturligtvis både sett och upplevt det mesta här i världen, till och med jag rördes i min själ av detta fantastiska landskap. Först såg vi ingenting i regnet på väg upp, men sen höjde sig molnen, regnet upphörde, och himlar och jordar öppnade sig, bergen trädde fram. Former och färger, jordiga färger, ljusspel, ingenting annat – men det räckte så långt, så långt...

Det var en njutning till och med att färdas i bil (görtrökigt annars, normalt sett) genom detta landskap, för att inte tala om njutningen i att stanna till, ta fram kameran och försöka se och fånga och återge. (Den femte bilden, den med den ensamma bilen som kommer på vägen, fick mig förresten att direkt associera till filmen Gökboets början (minns så väl denna guldklimp i Almåsskolans videobibliotek, sett den minst 20 gånger) med mystisk musik i bakgrunden, stämningen, atmosfären...):