En är en färre än två

Idag har Hilde flugit till Singapore och lämnat mig ensam kvar i Nya Sjöland. Nåja, riktigt ensam är jag förstås inte, det har jag märkt. En och annan nya sjöländare ser man här och där, och så en sjujäkla massa tyskar. Varför just alla dessa allemaner vet jag inte. Men hur som helst: det är långt fler utlänningar än inlänningar, svenskar alltså. Och utlänningarna förstår inte språket, ärans och hjältarnas språk, svenska alltså. Så så lätt har jag det ju inte, det förstår sig.

Men hur har de då varit, dessa fyra veckor och en dag tillsammans i Happy Camper-vanen Black Sheep? Jo, bra (för att tala med en som tjat-tjat-möttes av Hur var det i skolan i dag då?-frågan vareviga dag). Kan jag precisera mig? Ja, jag kan göra ett försök.

Det som imponerade mest på oss båda var vårt sätt att direktdemokratidiskutera oss fram till vad och hur vi skulle göra vid ett flertal tillfällen. Sådana diskussioner var nödvändiga, eftersom vår grundplanering var mycket stiliserad: First we take Manhattan, then we… Nä, förlåt, så här var det: Först tar vi Nordön och sen tar vi Sydön, och sen tar vi Nordön lite till på slutet. Denna grundplanering följde vi till punkt och pricka. Men hur det nu är, allt som oftast krävs det lite mer detaljerade beslut: Ska vi köra mot västkusten eller östkusten? Ska vi ta den eller den campingplatsen? Ska vi bo på hotell, hostel, motel eller i bilen? Und zu weiter. Då har vi liksom ältbollat frågorna ett tag verbalt sinsemellan, och si, så har ett helt enigt beslut liksom växt fram undan för undan. Och sen har vi gjort som vi beslutat. Och ta mig tusingen så bra det blivit! Vi har fattat så många för oss riktiga beslut att jag tappat räkningen. Vi körde t.ex. ofta efter väderleksutsikterna; flydde regnet och kylan, sökte den någorlunda värmen och solen. Det fungerade faktiskt flera gånger; öst- och västkust på Sydön kan ha väldigt olika väder p.g.a. Sydalperna som jobbar som väderblockerare hit och dit och till och från.

Dagarna har varit relativt problemfria. Nätterna däremot, skulle det kunna skrivas en hel roman om. Vi har båda smärre eller större problem med sömnen, dvs. vi somnar inte så lätt och sover inte så länge som vi tycker att borde behövt. Att övernatta i en trång camping van underlättar inte, det kan jag säga.

Det gäller då att förbereda sig minutiöst för natten: vattnet där, zopiclonen där (somna-piller; sedan tidigare alkoholist och nikotinist, nu även zopiclonist), telefonen med hörsnäckan där, bilnycklarna på sin speciella plats, glasögonen, plånboken, värdebältet. Allt för inte få ett litet helsicke själv att hitta grejerna på natten, för att inte tala om vilka störningar som bredvidsovaren utsätts för om man efter att ha famlat runt överallt till slut tvingas tända bilens taklampa för att hitta någon pryl. 

De enorma synergi-effekterna av ett simultant nattpinkande framstod efterhand med all önskvärd tydlighet. Dvs. om en behöver gå ut och pinka på natten (på härför avsedd plats, campingens toalett vill säga; alternativt lagstridigt första bästa varsomhelst-pinka i skydd av nattens mörker; forskningsstudier visar, att sannolikheten för att den officiella toaletten får besök är omvänt proportionell mot avståndet från vår bil till densamma (ju längre avstånd, desto större risk för vildpinkning, med andra ord)). Om alltså en av expeditionsdeltagarna behöver gå ut och pinka på natten så är det lika bra att den andre/-a också gör det. På så sätt minskas ju sömnstörningsmomenten med femtio procent! 

Men allt det där klarade vi så småningom galant. Överhuvudtaget kom vi förvånansvärt bra överens under våra fyra veckor och en dag tillsammans. Grälprocenten uppgick till blygsamma 3,4 procent (blott ett enda storgräl på 29 dagar). 

Nog ordat. 

Sammanfattningsvis: Jag kommer att sakna min reskamrat Hilde. Det blir tufft att klara sig själv ända till 22 februari då jag får ressällskap nästa gång, om det går som planerat (Mora-Nisse i Costa Rica). Nu vidtar julfirande; julafton med goda vänner i Auckland: Ulrika med familj, som är syster till Ann-Marie som sjunger i samma Vilda Röster-kör som jag hemma i Sverige. Sedan återstår fem dagar tills skeppet Hammonia Galicia lastas med mig, för färd över Stilla Havet, genom Panamakanalen, till Cartagena i Colombia.