söndag 27 november 2016

Geysersprutt




Lite smålöjligt hela showen faktiskt; mannen som talade till publiken i exalterade ordalag, och sen matade geysern, "Lady Knox", med nån sorts tvålflingor, varpå damen i fråga behagade sprutta lite grand (inte vilt och mäktigt som på Island inte). Men framför allt: fascinerande att se "apberget" av folk som glodde på det hela. Världen är fylld av turister...

Två är en bättre än en

Sen några dagar är vi två stycken som skapar underlaget till den kommande roadmovien: ”Updownways & Sideways Through Kiwiland”: Hilde kom flygande till Auckland i torsdags, jag hämtade henne vid flygplatsen. Vi lyckades också byta upp oss till den större Camper Van jag egentligen hyrt från början, men som tidigare inte var tillgänglig p.g.a. jordbävningen på Sydön. Ett antal av hyrbilfirmans fordon blev kvar där en längre tid än beräknat.


Det är en himmelsvid skillnad att resa två tillsammans jämfört med att resa ensam. Man har någon att bolla saker och ting med, behöver inte fatta alla beslut själv. Bilkörningen blir inte så monoton och tråkig. Kvällswhiskymys i vanen med vittflygande diskussioner ger krydda åt resan. Naturligtvis finns också risken för gräl och osämja, men sådant är till för att lösas med mycken och rak kommunikation.

Enda kännbara problemet just nu är att det är förbannat kallt på nätterna, ner mot 6-7 grader. Så vi funderar på att överge campinglivet ett tag och ta in på motell. På dagarna kommer det upp till 16-17 grader. Vi befinner oss vid Lake Taupo, mitt på Nordön. Tänkte köra vidare söderut via Tongariro National Park, men blev avskräckta när vi såg att snögränsen var såpass låg som 1.200 meter; Visitor's Centre, som skulle vara vår utgångspunkt för en vandring där, ligger på 1.160 m...

Följaktligen har vi bestämt oss för att i stället köra ut till Napier på östkusten. Där lär det vara sol och över 20 grader, enligt nätet.

Bifogar bild på min goda vän och reskamrat Hilde.'
Därtill också några bilder från ett intressant, smått surrealistiskt, vulkaniskt område, Wai-O-Tapu.









måndag 21 november 2016

Campervaneriet och en del annat

Inatt har det varit kyligt, jäkligt kyligt, kanske en 6-7 grader så där. Kyligheten kom sig av att det var absolut klart, med stor utstrålning som följd. Detta ledde i sin tur visserligen till att jag fick beskåda hela södra hemisfärens vackra och främmande stjärnhimmel när jag örade ut mitt i natten i vanlig ordning (gammal man gör så gott han kan, dansar fan så illa / hela kroppen rister han, men ändan (röven alltså) den står stilla…) för att gå på toa. Men det ledde också till att jag frös i min camper van. Har en sovsäck i resväskan men tyckte det var för krångligt att montera fram den mitt i natten. I stället drack jag upp den sista whisky-slatten jag hade kvar sen båten; hjälpte blott tillfälligt. Det är lite av samma effekt som när man pissar på sig: det värmer först men kyler sen.

För att nu höja blicken en smula över dessa tämligen triviala problem: Jag kan tydligt urskilja tre stadier på min resa hittills: 1) Transsibiriska and all that; innebar tidvis ganska hög stressnivå, tider att hålla reda på, dålig hygien, m.m. Men också mycket sällskap hela tiden, många att prata med, ingen tid för några ensamhetskänslor (förutom lite i början: båten till Finland, Helsingfors, tåget till Moskva i viss mån, samt på tåget Beijing-Hongkong). 2) 15 båtresedagar på Aglaia; från en nervös början, särskilt innan jag säkert visste om jag kom med, utvecklades denna etapp till en mycket vilsam, avstressande period, dock med stora krav på att kunna umgås med sig själv många och långa timmar på ett harmoniskt och tillfredsställande sätt. 3) Camper van-livet i Nya Zeeland (som ju bara har börjat). Detta stadium inleddes med ett par Auckland-dagar då jag bodde i ett airbnb-rum, med mycket gästfri och trevlig värdinna, och följdes sen av några alldeles underbart vilsamma, fina dagar hos Ulrika med familj (Vilda Röst-Ann-Maries syster) strax utanför Silverdalen, norr om Auckland.

Men nu har det börjat, Camper Van-livet. Och det är inte alltid en dans på rosor, det kan jag lova. Not if you are 66, going on 67… Åtminstone inte när man ska göra’t på egen hand, efter eget huvud, så att säga. Eftersom då detta huvud inte alltid är så knivskarpt i detaljerna, blir följden att när man minst anar det så går det som det går, och så blir det som det blir. Minns att jag i förrgår gick 5-6 gånger fram och tillbaka mellan bilen och campingplatsens kök innan jag hade kommit ihåg allt jag hade glömt och äntligen kunde äta frukost. Man måste vara så koncentrerad hela tiden, känns det som. Och det gäller allt, från vänstertrafiken till hur man ska sköta de nocturnliga toalettbesöken på smidigaste sätt. Alla beslut man måste fatta… Har man ägnat en stor del av sina 40 yrkesverksamma år åt att vara lärare och bestämt och fattat hundratals beslut varenda dag, så tycker man (jag i alla fall) nog ofta att nu får det fan i mej vara nog! Nu vill jag bara glida med, ta det lugnt, låta saker och ting bero, osv. Men alltnog och, emedan: Det blir förstås nya förutsättningar på torsdag när min reskamrat Hilde skall ansluta; då blir vi två som koncentrerar sig och fattar besluten. Detta ser jag fram emot, även om jag givetvis inser att det kan vara för- och nackdelar med att inte alltid få göra precis som man själv vill.

Sammantaget: Nej, ni får ursäkta, alla ni Facebookare som uppmanar att: ”Njut nu för f-n! Kom inte och säg att en solig november i Nya Zeeland inte i alla lägen är bättre än en gråtrist november i Sverige!” Sanningen är att min njutningskoefficient på denna resa är förhållandevis låg. Det handlar mer om att den bara måste klaras av. Jag har levt så länge (över 20 år) med denna jordenruntutanflyg-idé, som förvisso var som en dröm från början, men som med tiden och åldern och ökande bekvämlighet och räddhågsenhet och en tendens att mer och mer tänka efter före, som med tiden alltså alltmer förvandlats till mer av ett nödvändigt uppdrag än ett drömprojekt.

Så är det – vilket inte innebär att jag inte kommer att njuta av en massa ögonblick på vägen! Vilket innebär att jag kommer att fyllas av en inre njutning utan gräns om och när jag kommer gående från väster mot lägenheten på Söderljungsgatan i början av april nästa år.





onsdag 16 november 2016

November-Zeeland

November är Nya Zeelands maj. Behöver jag säga mer? Ljus och ljumma vindar, regn och sol… Och havet havet havet… Ständigt denna havskontakt. Det är man inte van vid som gammalt småländskt skogsbarn. Naturen har två orglar: skogen och havet. För att bli en hel och full människa behöver man lyssna till båda. Hittills har det varit kraftig övervikt för skogsorgeln i mitt liv, men nu håller havet på att ta igen en del förlorad  (tja, inte terräng i varje fall…) förlorad speltid.

För närvarande bor jag i ett stort, vitt trähus som ligger uppspetat på sandstensklipporna vid Whangaparaoa Peninsula, strax norr om Auckland. Ligger på norrsidan, så läget är supersoligt, och havsutsikten är bedövande. Här häckar jag helt fräckt och oförtjänt hos en syster till en god vild röstkörvän hemma i Sverige. I närheten häckar också (välförtjänt) en av mina absoluta favoritfåglar: havssulan. Jag kan iaktta den varje dag, uppifrån, kretsande, dykande, fiskande i det (snor-)gröna havet där nere.

Men i morgon ska jag få ut den Camper Van jag hyrt, är det tänkt, med ökad rörlighet som följd. Då tänkte jag till att börja med ta mig till Karekare-stranden. Där spelades delar av Jane Campions film Pianot in. Kommer ni ihåg den där scenen där den stumma huvudrollsinnehaverskan sitter vid en flygel på en vidunderligt enorm svart sandstrand och spelar. Bränningarna från Tasmanska havet rullar in. Där, just där, kan nog till och med en rastlös själ som jag bli behagligt meditativ till sinnes, tänker jag.

Jag har 48 dagar på mig i november- och december-zeeland, varav endast sex är förbrukade.

Vi hörs.

På förekommen anledning, några bilder med blandade intryck från kiwi-land, so far:








lördag 12 november 2016

Albatross

Albatross

Albatross mäter oceanens vidd
med väglöst, tidlöst mått.
Glider motståndslöst
mot motvinden
den dånande, vinande.
Kommer från Kap Horn i fjärran väster,
i lättjefulla spiraler på väg
mot det stormomflutna Kap Horn i öster.
Cirklar runt södra polen
in the roaring forties,
ursprungslöst,
mållöst.

Nuddar Påskön,
gör en avstickare till Tristan da Cunha.
Betraktar med neutral blick
sin egen födelses klippa.
Passerar utan ansträngning
Macquarietröskeln.
Överkorsar utan ängslan
Sydpolarbäckenet.
Villkorslöst viljelöst
vilar på vingarna
dit vinden vill
eller inte vill

Vilar…

Blott den som förstått
göra levandet till skön konst
vilar utan ansträngning
motståndslöst
mot motvinden.

– Jörgen Larsson –

Albatross
 
Albatross measuring the width of the ocean
with wayless, timeless measure.
Gliding effortlessly
head on to the headwind,
the roaring, howling.
Coming from Cape Horn in the far west,
in lazy spirals on his way
towards stormembraced Cape Horn in the east.
Circles around the southern pole
in the roaring forties,
coming from nowhere,
going anywhere.

Nudges Easter Island,
makes a detour to Tristan da Cunha.
Looking with neutral eyes
at the rock of its own birth.
Passes without effort
the Macquarie threshold.
Crosses without awe
the Southern Pole Basin.
Unconditionally, willinglessly
resting on its wings
where the wind wants to go
or not wants to go.

Resting…

Solely the one who has understood
how to convert living into beautiful art
rests resistanceless
head on to the headwind.



fredag 11 november 2016

Ute på havet

2016-11-10
Auckland, Nya Zeeland
Så är den då över, första båtetappen på min resa; 15 dagar ombord på containerfartyget Aglaia, från Hongkong, via Filippinerna och Nya Guinea till Brisbane, Australien, och sen direkt till Auckland. Jag kommer aldrig att glömma den, det är alldeles säkert. Inte för de många spännande, äventyrliga ting som (inte) inträffade, utan snarare för den lugna lunk som så småningom kändes alltmer hemtam och trygg. För den helt nya värld jag fick tillträde till. Bara detta att lasta och lossa 4000 containrar som var och en väger drygt 30 ton i en alldeles bestämd ordning med en sjuhelsickes fart; hur de gigantiska truckarna grenslar sina bördor nere på kajen och far runt som megalomaniska insekter från yttre rymden nere på kajen. Hur man lär känna besättningen, åtminstone befälen; kaptenen som (yrkesskadad likt mången lärare, av att oemotsagd ha fått bestämma och ha rätt i 44 år) fäktar med armarna och domderar vilt om alla dessa världens idioter (en viss Trump en av dem, tillsammans med alla som röstat på honom). Maskinchiefen, lite mer lågmäld, men av samma skäl som kaptenen (se ovan) helt övertygad om att han vet precis vad som är bra och dåligt med sammansättningen av Barcas startelva (hans och mitt favoritlag) startelva mot Manchester City. Föreställ er 15 dagar helt utan egentliga arbetsuppgifter, utan internet, utan telefon, utan tv, bara med de låtar man laddat ner och kan lyssna på ouppkopplad på Spotify... Vad gjorde jag hela tiden?

Svar: läste, redigerade mina bilder i Lightroom, skrev dikter, åt mat, frukost, lunch och middag, plus lite prat, kaffe på bryggan, kolla position, antal propeller-revs i minuten, fart, kurs, vindriktning och vindstyrka, andra fartyg inom synhåll om sådana fanns, landkänning vid sällsynta tillfällen, gjorde mina tio varv runt fartyget varje morgon (motsv 6 km löpning i maklig takt, om vädret tillät), kollade fåglar och delfiner, fotade. Den allra skönaste platsen ombord, rent magisk faktiskt, var längst fram i fören, där det nästan alltid var vindskugga, och där man inte hörde ljudet från maskin, eftersom den befann sig 260 meter längre bak; där man helt surrealistiskt ljudlöst (förutom visst vindvin) gled fram, svävade fram i 35 km/tim (18 knop) (jfr bogsprötsscenen från filmen Titanic).

Nä, nu orkar jag inte skriva mer. Bifogar en lite sjömansdikt som spårade ur, samt en bild på min första albatross. Den senare får mig att tänka på en barnbok, var det Bernhard och Bianca den hette? Där förekom i alla fall en albatross som jobbade som passagerarplan med mycket lång startsträcka. De enstaka albatrosser jag såg vid norra infarten till Nya Zeeland verkade också något trötta och slöa, dels under inflytande av den alltför svaga vinden – de behöver starka vindar för att deras långa, smala vingar ska komma till sin rätt, dels säkerligen på grund av Trumps nedslående, deprimerande valseger. Dikten först:

Jag måste dra ut

Jag måste dra ut på havet igen, till vindens och vågornas land
som flyger och far som de vill och behagar till himmelhorisonternas rand
en båt av bark, ett segel av lärft, det är allt vad en mänska behöver
en kasse med öl, lite brunrom därtill, det räcker så väl och blir över

Nå men mat då, något att stoppa i krävan får seglarn väl inte förglömma?
Inte är det väl vist att med magen mullrande tom under stjärnorna drömma?
Jomenvisst, med skeppskorpor skadar nog ej att omsorgsfullt fylla vår skans
Skorpvivlarna knackar vi ut på vår durk till att tråda en ysterlig dans:

Femton vivlar på död mans kista, tjolahej och en flaska med rom!
Sitt nu inte på land där och vela, släng dina måsten och kom!
Så sätter vi segel och rullar och rollar oss ut på de vidaste haven
dit där ingen landkrabba nånsin har legat och feset på nedersta laven

Skepp ohoj! Kast loss! Skjut ut alle man och kölhala kölsvinets akter
Ryck upp dig och ta dig i kragen ta mig fan och visa dina sjömannatakter
Njut av stunden, f-k eftertänksamhet, f-k tomorrow’s beslut
Sip your whisky, smoke your cigs, tills djävulen själv tittar ut


Och natten gick hän och det grydde till dag och han seglade, seglade ständigt
Bort från demonerna, bort från allt jävelskap, bort från allt jämmerligt eländigt
Allt vad som fanns, det finns inte mer, natten är dagens mor
Snyt dig i näven, rispa ditt skinn, blott oceanen är stor

Och så Abbe Albatross i startögonblicket:


måndag 7 november 2016

Brisbane

2016-11-07
Just now I am sitting at the Seafarer's Centre, outside the vast harbour area in Brisbane, Australia. I put on a helmet and an orange safety vest (which is compulsory) and went down the gangway, found myself standing on solid air for the first time in 11 days. No problem, I wasn't reeling about or anything, the ship I've been on, the Aglaia, is so big she doesn't react much to normal waves, and the weather had been quite nice all the time. She weighs about 70.000 tons with full cargo, so she a pretty stable lady (not old lady, she was built in 2010). I pressed a button and waited for a bus to take me to the gate. You are not allowed to walk about (which the aussies otherwise like to do, ha ha) by foot here, and, worse, you're not allowed to take any pictures. So I still don't have a picture from the outside to show what Aglaia looks like.

Anyway, at the gate I found out about this Sefarer's Centre, so I walked here. Here they have access to the net, but of course I had forgotten my phone. So I'm knocking this down on an old computer, writing in English not to bothered by the many aa:s, oe:s and ae:s instead of, well you know what I mean.

It has been an extraordinary experience to go by freighter ship on the big ocean. It's like a completely new and foreign world opening up for you. The captain is a convivial fellow, who wants everybody to eat, drink and be happy. He's selling very cheap whisky in a shop on board. Well, he says, we're trying to be  normal... The officers of the crew are from eastern Europe and the ordinary crew from the Philippines. Very nice people. When we passed the equator we had a big grill- and karaokeparty. Me and the bosun (baatsman, tror jag) performed House of the Rising Sun together. I sounded absolutely terrible, but everybody was happy anyway.

At about 19.00 tonight, if the unloading and loading of some of the 4000 containers we carry is finished, we will depart for New Zealand. Planned arrival in Auckland Friday morning, Nov 11.

See you then,
Passenger Larsson