Rik kustmagi

Nu har jag alltså anslutit till en gruppresa i Världens Resors regi. Kamperar ihop med min reskamrat Mora-Nisse (associationerna till Vasaloppet, som går nästa helg, känns svalkande). Nisse åker inte skidor direkt, men är bosatt i Mora, och delar således namn med den gamle Vasalopsslegendaren.

Det är givetvis något helt annat att resa i grupp, att bli omhändertagen, allt arrangerat och ordnat osv, jämfört med att resa på egen hand. I mitt tillstånd av viss mental utmattning efter fem månaders resande kändes detta nya format alldeles utsökt skönt.

Å andra sidan är tempot uppskruvat, något helt annat än när jag rest på egen hand och tagit det väldigt lugnt, Langsamreisen heter ju min resebyrå i Berlin, inte att förglömma. Så jag hinner inte jobba på kontoret, dvs. greja med bloggen, Facebook etc. Men det kan ingen hjälpa; jag reser ju ändå inte enbart för er skull, govänner, utan också i viss mån för min egen.

Just nu befinner jag mig på havssidan av halvön Osa i sydvästra Costa Rica. Vi har tagit oss hit med speedbåt; det finns inga vägar här. Temperaturen steg ungefär 18 grader från bergen där vi såg den magiska Quetzal-fågeln, ner till Stilla havskusten; från 15 grader till 33. I morgon ska vi ut till än Isla de Caña, snorkla bl.a. I övermorgon blir det båt och sedan promenad i nationalparken Corcovado.

Har varit förkyld i 1,5 veckor, nu är det mest bara hostan kvar (vilket är illa nog). Måste gå och lägga mig och vila ut inför morgondagen. Drake Bay Wilderness Resort är ett fantastiskt ställe, med lyxiga cabins, så jag har gott hopp om kunna sova gott (särskilt om jag tar hjälp av ett sömnpiller jag fick av farbror doktorn i förra veckan).

Bifogar lite halvmagiska bilder, dels från Quetzal-bergen, dels från båtresan ut hit.

Gonatt sov gott,
Jorge

Luftsnorkling ovanför ytan

Den uppenbara, nästan övertydliga, parallellen mellan snorkling vid något korallrev för att se färgglada, tropiska fiskar, och, ja låt oss kalla det "luftsnorkling", på någon lodge i tropikerna för att se färgglada, tropiska fåglar. Kvaliteten på upplevelsen vad gäller det sistnämnda blir avsevärt högre om man har tillgång till en god kikare. Men man behöver inte utsätta sig för det för människan onaturliga elementet vatten. Har man glasögon som jag ser man ofta ingenting heller, om man inte har en specialslipad mask; man kan ju inte ha glasögonen på sig när man snorklar.

Så med detta inlägg vill jag slå ett slag för luftsnorkling ovanför ytan. Här några exempel på vad man då kan finna. (Har ni förresten tänkt på varför fiskar och fåglar i tropikerna ofta är så färggranna, medan våra svenska hemmafåglar och hemmafiskar vanligen är mycket diskretare färgade?)

P.S.

Hur fan har jag kommit ända hit? Så här långt och så här länge, dag för dag på min långa resa? Hur har det gått till? Hur har det varit möjligt? Jag vet inte, jag har inga svar. Möjligen teorier. En sådan är att jag tagit mig fram utan att tillåta mig att känna eller ens tänka alltför mycket. I stället har jag försökt göra jobbet. För ett jobb är det, snarare än semester, stora delar av tiden. Om jag någon gång tillåter mig att tänka och känna mig in i vad jag håller på med blir nyckelorden i stil med ofattbart, overkligt… Ok ok ok, jag vet, i yttre mening är min resa inte alls särskilt ofattbar eller overklig, men den inre resan, de mentala processerna, det är de som förbryllar mig – och imponerar på mig! Jag anser att jag varit modig som trotsat alla ängsliga och motiga inre processer och bara gått vidare utan att förtvivla alltför mycket. Ihärdig och uthållig har jag också varit. Lärt mig att tålmodigt vänta ett oöverblickbart antal timmar och dagar utan att gipas av panik eller ens missmod, när ingen annan lösning tycktes finnas.

Nu är jag sjuk för andra gången, om jag räknar ryggskottet i Colombia som den första. Så där jobbigt, hostigt, febrigt förkyld som jag brukar bli då och då, med långa mellanrum. Men det känns värre än vanligt i den tropiska hettan som råder här. Det avgörande är om man kan få sova något på natten, eller om hostan förhindrar det. I övermorgon ska jag träffa Nisse och de andra på gruppresan. Det vore verkligen inte roligt att komma in där som resans sjuke man, som smittar ner allihop… 

Hur ska det gå med allting? Om än himlen kanske inte faller ner över oss (som Asterix och gallerna trodde), så kan ju nåt annat med oöverblickbara konsekvenser inträffa. Men vem är väl jag att måla fan på väggen. Det är inget att fästa sig vid vad den gamle pessimisten kläcker ur sig.

D.S.

Denna veckan en skola

I eftermiddag är hettan pressande. Det handlar om 34 grader i skuggan, över 40 i solen. I morgon har jag vistats i tropiskt klimat i precis en månad; tycker man borde vänja sig… Finns väl vissa tecken till tillvänjning, det gör det, men inte idag. Till saken hör att jag dragit på mig en sån där supersnuveförkylning. Dess samexistens med värmen är synnerligen oharmonisk, det kan jag lova. 

Tillkommer att det är ganska ovanligt med luftkonditionering här (åtminstone i de prisklasser jag frekventerar). Hade ju luftkonditionering i mitt rum i Cartagena, men använde den inte så mycket eftersom den förde ett jäkla oväsen. Här i Costa Rica har jag bara haft en natt med AC hittills. I och för sig är jag vanligtvis inte särskilt förtjust i att vistas i denna konstlade kyla; och kontrasterna varmt-kallt tror jag inte är bra för kroppen. Men ibland, som nu, önskar man att man kunde fly till svalkan en stund.

Ser verkligen fram emot att lämna Dominical i morgon. Bara bussen kommer så…(skulle åka till apoteket idag, då kom den inte). Ska till ett ställe, ett mountain lodge till och med, som ligger sju kilometer utanför San Isidro, en och en halv timma bort med buss, enligt uppgift. Och det bästa av allt: Stället där jag ska bo ligger på 800 meters höjd över havet, vilket skulle kunna betyda 4,8 grader svalare (0,6 grader svalare per 100 höjdmeter är ett medelvärde generellt). Jag har hört att åtminstone nätterna är svalare däruppe. Det blir dejligt…

Annars har ju veckan i mångt och mycket ägnats åt studier i det spanska språket. Skolan: ”Adventure Education Center Playa Dominical” arbetade helt seriöst men ändå i en avslappnad och personlig atmosfär. Det lovprisande jag ägnar mig åt i mitt avslutningstal – som bifogas nedan och som jag räknar med att ni läser noga – är allvarligt och ärligt menat. Gillade framför allt att vi inte snöade in på alltför mycket grammatik utan att fokus låg på konversation, på att lära sig använda användbara ord. De spanska verben står ju alltid i centrum förstås; vart och ett av dem kan inta 114 olika former!  (Kolla på länken http://sv.bab.la/verb/spansk/ om ni inte tror mig.) Ett svenskt verb kan böjas i maximalt sju former (nio, om man räknar kongruensböjningen i perfekt particip som självständiga former), som jämförelse.

Men vi sysslade också mycket med s.k. formord, alltså t.ex. adverb, konjunktioner, prepositioner. Dessa behövs för att relatera de mer betydelsedigra substantiven, verben och adjektiven till varandra. Somliga påstår att det räcker att stöta ur sig ett eller annat substantiv på ett främmande språk, och så teckna och gestikulera för resten. Men jag vill påstå att jag känner mig otroligt hjälplös utan formorden. Till saken hör att de är så vanliga i språket; upprepas gång på gång i varenda mening. Här kommer några exempel på svenska formord:

Adverb: först, sen, alltid, aldrig, nästan, ibland

Konjunktioner: för att, så att, eftersom, fast, medan

Prepositioner: över, under, vid sidan av, framför, bakom

Jag gladde mig åt att vi ägnade oss så pass mycket åt denna typ av ord. Har man tillgång till de vanligaste formorden kan man få ihop till enstaka fraser, som kan utvecklas till satser och meningar, som kan bli till hela texter i bästa fall. Jag känner att jag gjort stora framsteg i min spanskförmåga den här veckan – om än från en mycket låg nivå förstås.

Som sagt, det var seriöst det hela, vilket inte hindrade att vi i min undervisningsgrupp, som bestod av en manlig lärare och tre manliga studenter, vid upprepade tillfällen osökt tycktes komma in på, och använda som exempel i texter och meningar, två representanter för det täcka könet, tydligen välkända för de andra, helt okända för mig, nämligen Angelina Jolie (gängade inte hon sig med Brad Pitt förresten?) och så en viss Megan Fox. Är detta välbekanta namn för er, kära läsare? Nå, det är bara för mig att tillstå mina bildningsbrister härvidlag, även om kunskapshålen nu i någon mån är tilltäppta.

Jag avslutar med att klistra in mitt avslutningstal, samt några bilder från skolan, med personal och klasskamrater.

Discurso

Era en Uvita, justo llegado de Panamá, estaba reflexionando que podría hacer con mi tiempo en Costa Rica. Sabía que tuve que estar en San José el 22 de Febrero, para participar en un viaje organisado, y visitar muchos lugares fantásticos en este pais hermoso. Pero qué podía hacer antes de eso?

En este momento tuve la idea de hacer un curso de español. Jamás es un error apprender lenguas extranjeras. De esta manera se puede ampliar su mundo y conseguir nuevas perspectivas de su propio país. 

Ok, dicho y hecho, buscaba en internet y encontré el AES, Instituto Español, en Dominical, entre otras lugares. Oh, maravilloso, pensé. No tendré que viajar lejos, y esto es ideal para mi, ya había viajado mas de 300.000 kilometros desde salí de Suecia el 7 de Octubre, el año pasado… Era un pocito agotado mentalmente, se puede decir…

Y maravilla de las maravillas, encontré esta pequeña escuela fantástica, con una atmósfera muy muy relajada y personal, pero al mismo tempo seria, con trabajo duro.

Lo que me ha gustado lo más en la enseñanza es que no era tan centrado de la gramática. En vez nos han apprendido y usado muchas palabras de forma, necesarias para relacionar palabras más semánticas con su mismo, como adverbos, conjunciones, preposiciones. Tambien hemos estudiado verbos españoles comunes. Y, muy importante, el profesor nos dejamos hablar, nosotros mismos, el no hablaba todo el tiempo. Tenía paciencia con nostros, nos dejaba tiempo. Estas condicones no están garantizadas en escuelas generalmente. Yo sé como era you mismo como profesor…

Y la gramática ya conozco. No es problema para mí. Pero no me ayuda mucho a hablar y entender español. Simplemente tienes que producir tu mismo, producir la lengua, con otras palabras: hablar, aunque sea difícil.

Y otra cosa: nunca está garantizada que se puede apprender tan mucho de Angelina Joli, y, sobre todo, de Megan Fox como yo he hecho aquí, en mí grupo de enseñanza. Estas mujeres lindas eran previamente totalmente desconosidas para mí.

Entonces, otra vez: Muchas muchas gracias a todos! Daniel, Alexandra, Laura, Monica. Nunca olvidaré mi semana de español aqui en Dominical.

Bildande natt?

När jag för ett par dar sen, i Uvita, funderade på hur jag bäst skulle utnyttja mina 13 dagar på egen hand i Costa Rica, innan jag ansluter till Världens resor 22 februari, undersökte jag bl.a. möjligheterna att gå spansk språkkurs en vecka. Tyckte det var så givande i Cartagena faktiskt; och ja, min turistspanska förbättrades avsevärt på denna korta tid. Och så hade jag återigen kommit fram till att jag inte hade tillräcklig mental energi för att resa runt och se på sevärdheter. Fann ett ”Adventurous Education Center Spanish Institute” på nätet, med filial i den närbelägna byn Dominical; en halvtimmes bussresa norrut längs kusten bara.

Ok, jag tar’n, tänkte jag (precis som när Pippi L tänkte ta herr Gustafsson som låg på gräset; hon hade hört att man fick ta allting som låg och skräpade på marken). Mailade och undrade om det var möjligt att gå liten minikurs måndag 13 till fredag 17 februari. Angav dessutom önskemål om att få inackorderas i spanskspråkig familj. Inte mycket för att vattenbada, men språkbada, det ä livet dä se…

Oväntat nog verkar det som om det skulle bli just så för mig kommande vecka: spanskkurs måndag till fredag, familjboende, inklusive frukost och middag, söndag till söndag.

Under alla förhållanden ser jag verkligen fram emot att flytta från det hostel där jag nu tillbringat två nätter: Tortilla Flat heter det. Fastnade för namnet redan i Lonely Planet. Det anspelar på en av John Steinbecks korta ”skälmromaner” med samma namn, som jag läste med stort välbehag för många år sen. Den handlar om en samling vindrickande dagdrivare utanför Monterey på Kaliforniens kust.

Namnet är inte felvalt på något sätt. Dominical är något av en beatnik town. Det vimlar av brunbrända, halvnakna, rikligt tatuerade unga och halvgamla människor här (ont om helgamla, som jag dock). Intrycket är laid back, to say the least. Ingen asfalt på gatorna; de utgörs av grusiga, steniga och dammande ytor mellan de något skjulartade husen bara. Knappt någon gatubelysning på natten etc,; primitivt var ordet. Tror dock att detta är ett medvetet val av dem som bor och bestämmer här. De tror sig, nog med all rätt, på detta sätt bevara en lockande, annorlunda atmosfär för unga amerikanska människor, många surfare bl.a., vilka är kända som tuffingar som gillar att leva enkelt och primitivt. Det enda de bryr sig om är att mäktiga swellförhållanden råder, stora vågor häftiga att surfa på.

Mitt val att bo på Tortilla Flat var emellertid inte så lyckat. Första natten gick ändå ganska bra, men nästa blev värre, mycket värre. Klockan är nu 6.36 på morgonen, och det är tveksamt om alla som varit upp och svirat i natt har gått och lagt sig än. Innan de sista gått till ro har de första vaknat upp, så att säga. Till den sistnämnda gruppen hör även jag. Nedan följer en redogörelse för min natt, saxad ur dagonattboken:

Svår natt. Klockan är nu 5.40 och alla har inte gått och lagt sig än. Live-musiken från baren slutade ganska tidigt dock, halv elva så där. Sen sov jag ett tag, eventuellt var det lugnt då. Men sen kom dom igen, dom unga amerikanerna, kanske en och annan lokalinnevånare också. Inte superhögljudda, men ständigt pratande pratande pratande. Va fan pratar dom om? Alla människor pratar pratar pratar. Tröttnar dom aldrig?

Kulmen nåddes när ett ungt par slog sig ner i hängmattan utanför min dörr, ungefär två meter från min säng. Eftersom det inte finns något fönster heller, bara en gardin, ett galler och ett myggnät, så kan ni ju föreställa er vad jag tyckte om det. Öppnade faktiskt dörren och bad dom vänligt flytta sig. Kan väl inte va så roligt för dom heller om en främmande gubbe kan höra precis allt dom säger? De flyttade sig också ganska snart, om än lite motvilligt.

Sen har vi den där ständigt brummande encylindriga motorcykeln. Om den inte kör hit och dit så står den stilla nånstans och brummar på tomgång. Och så billarmet; det upprepas var tionde minut så där; någon eller något har utlöst det, och ägaren ligger väl och sover nånstans. Då och då faller också kokosnötter ner på taket över toarummet. Det smäller till, sen är det inte mer med det.

Som de flesta äldre män har jag också tillbringat delar av min natt på toaletten. Det verkar som prostatan, till skillnad från resten av mig, stimuleras av allt oväsen och alla störningar, så att den växer ytterligare till tidigare oanat mått.

Å andra sidan har jag hunnit med att lyssna på ett intressant Filosofiska rummet om sociolog-gurun Zygmunt Bauman och hans senaste bok Retropia. Bauman avled nyligen, 91 år gammal. Måste undersöka honom och hans tankevärld lite mer när jag kommer hem, verkar mycket intressant.

Därutöver lyssnat på större delen av senaste Godmorgon världen. Med fläkten på för fullt och öronsnäckor i öronen och radioljudet uppskruvat hörs oväsendet utanför inte lika mycket. Inget ont som inte har något gott med sig (sade han käckt… stes-varning!!!).

Varför utsätter han sig för allt detta? undrar ni. Det enkla svaret är: För att det är bildande och ger nya perspektiv att åtminstone för en stund träda ut från sin egen värld och se hur andra lever. Det ger anledning till tankar och reflektioner, ibland till glädje, då och då till helig vrede (som stundtals i natt). Så kan det bli och så kan det gå, särskilt när inte haspen är på. Eller som vår gamle käre tungviktsvärldsmästare uttryckte saken: När man minst anar det går det som det går.

Nu är klockan snart sju och redan om en timme öppnar baren här bredvid. Då ska jag inmundiga en god, närande och välförtjänt frukost med massor med svart kaffe därtill. I eftermiddag ska jag träffa och flytta in hos min värdfamilj. Det blir spännande.

Seglats

Han ser lite ärrad ut, mager och senig, mannen som hämtar oss med gummibåten och för oss ut till The Quest som ligger för ankar på redden; segelbåten som ska föra oss till från Cartagena i Columbia till Portobello i Panamá. Namnet har han gemensamt med f.d. statsministern Göran Persson, men figuren, ja den är helt annorlunda. Han är skåning, och det hörs tydligt både på svenska och engelska och han har ägnat 15 år av sitt liv, fyra månader om året, 18 timmar om dagen påstår han, åt att egenhändigt bygga denna segelbåt, en helt igenom imponerande bedrift. Resten av året jobbade han på expeditionsfartyg i Arktis och Antarktis. Googla på ”Horizon Freak Waves” på youtube så kan ni se vilket slags äventyr Goeran varit med om (han uttalar sig bl.a. 7.55 och 25.55 in i dokumentären). Det känns ganska betryggande att segla under befäl av en sådan gammal sjöbjörn, det måste jag säga.

Men så är det båten – hur sjövärdig är den egentligen? Ett hobbybygge? Jo, med The Quest har Persson seglat till Spetsbergen, drog sedan söderut och lämnade Sverige 2011, nådde Kap Verde-öarna, och ensamseglade sen över Atlanten till Västindien. Här har han hållit till sen dess. Båten är hans hem, och han lever på olika charteruppdrag.

Det är härligt bara att komma ut på vattnet i Cartagenas hamn. Det fläktar så skönt. Solen går ner bakom skyskraporna på Boca Grande, vi äter vår första måltid ombord. Ljuvligt, och spännande spännande, att nudda vid ännu en ny värld. Jag har faktiskt alltid varit seglingsintresserad, men bara gjort det live en gång, tillsammans med dotter Ylva och kapten svärson Björn i Hudiksvalls skärgård. Resten av mina seglarkunskaper, ganska omfattande om än helt teoretiska, har jag hämtat från ett antal läsningar av C.S. Foresters romanserie om sjö(anti)hjälten Hornblower (Brassa back i stormärsrån! Ay ay captain!, o.likn.)

Vi, förresten, vi är tio passagerare: 4 från Holland, 3 från Sverige, 1 från Kanada, 1 från Nya Zeeland och 1 från Australien. Adriana från Barcelona skall laga maten ombord, och så, sist men inte minst, the mighty captain Goeran Persson.

Jag har aldrig varit sjösjuk i hela mitt liv, trots t.ex. militärtjänst på isbrytaren Ymer en gång i tiden – och isbrytare rullar som fan när de går på öppet vatten, eftersom de är runda i botten; ska lätt kunna glida upp på isen och sen bryta den när de sjunker ner igen. Men vi har fått rådet att ändå skaffa sjösjukepiller allihop för säkerhets skull, så det har jag också gjort.

Vi avgår och kommer ut i nordostpassaden. Om det gungar? Jo, det gungar nåt så inåtutåtihelvitti! Det både pitchar (gung i båtens längdriktning) och rollar (sidledesgung). Å en annan har ju inte en susning om vilken vinkel som krävs för att båten ska kapsejsa! Men kaptenen ser lugn och säker ut, vi får lita på att han vet vad han gör. Det borde han ju faktiskt göra, med all den sjöerfarenheten i ryggen…

Det är en utmaning att försöka sova när det gungar så här. Svårt å ligga still, typ. Fast det är ingen risk man trillar ur kojen, den har en hög träkant vid sidan. Och ta sig fram, förflytta sig, ja det är inte lätt. Minst en hand måste hela tiden ha tag i något fast, annars är det kört. Det är lätt att skada sig om man faller handlöst in i nån möbel. Inte ens gamle sturige gubben Larsson står upp och urinerar, på toaletten eller annorstädes, under dessa förhållanden.

På tal om utmaningar: En superutmaning är det att försöka duscha i gungunget. De flesta av oss gör ändå ett försök till helrengöring, tror jag. Vet att jag gjorde det. Vi gungar i en natt, en dag och en natt till, och man blir så otroligt äckligt saltfuktig i den här miljön. Men att duscha i det lilla toalettutrymmet… det är en prestation. Man besprutar sig i lutande position, man liksom klänger på väggen på wc (kom att tänka på M.A. Numminen: ”Lukta lukta lukta, på väggen på wc…”), tar allt stöd man kan få.

”…San Blas chippidarra, o svänga hit, San Blas chippidarra, o svänga dit. Banan inte vänta så skynda på, mot Curaco låta gyngan gå. San Blaaaaaas, San Blaaaas, banan inte vänta så skynda på, mot Curaco låta gyngan gå.” (Klarar ni den musiklitterära allusionen?)

Men ingen av oss passagerare blir sjösjuk; ganska fantastiskt. Det brukar alltid vara minst en stackare, ofta flera, som hänger ut över relingen, grönansiktade, berättar Göran.

Efter andra natten ankrar vi upp i lä av en av San Blas-öarna, 365 till antalet sägs det, en för varje dag på året, så det finns att välja på. Men de ser likadana ut allihop: en halv till en meter höga, bevuxna med kokospalmer. De verkar helt enkelt mest bestå av kokospalmsrötter. Man frågar sig hur mycket av dem som finns kvar när havet stigit lite till om några år. En av öarna, som vi besökte, var för övrigt bebyggd med en hel liten by, hus av trästörar och bananblad, plus en del korrugerad plåt. Men allt på samma ringa höjd över havet. De flesta öarna är skyddade mot vågorna av omgivande rev i och för sig. Men för inte länge sen drabbades San Blas av en orkan som bl.a. sänkte 15 båtar i Portobellos hamn. Men byn klarade sig…?!

Det är härligt att komma i lä, slippa vackla fram med nöd och näppe, utan kunna gå och stå ordentligt. Vi går i land, jag köper öl, viktigt i detta väderläge. Jag skulle tro att temperaturen hela tiden rör sig mellan 25 och 30 grader, dag som natt; ja, varmare i solen på dan förstås. Men det är ganska mycket moln, kommer små sköna regnskursstänk ibland. Jag har nu vistats i tropiskt klimat i drygt tre veckor. Det är nytt för mig. Jag har inte ens känt en antydan till att frysa någon gång under denna tid. Man skulle utan vidare kunna gå naken hela tiden om man ville (jag vill men vågar inte…). Kan inte säga att jag lider så mycket av värmen heller. Jo, i Cartagena förstås; men inte här när man har vatten att tillgå och svalka sig med. Kapten Persson har investerat i en apparat som förvandlar saltvatten till sötvatten, med dricksvattenkvalitet. Fråga mig inte vad en sådan mackapär kallas, jag vet inte. Men jag vet att de stora fartygen har sådana, fast med större kapacitet förstås, det lärde jag mig på Hommania Galicia. Detta innebär att vi kan sötvattenduscha i aktern varenda gång vi varit i, en mycket viktig och härlig lyx.

Seglatsen avslutas efter att vi besökt by-ön, och kaptenen ordnat med vår emigration från Colombia och immigration till Panamá på en annan ö. Vi går in till den lilla byn Portobello på Panamánäsets ostkust. Det tar tolv timmar, och det gungar ännu värre. Det är grundare vatten här, säger Göran, och det gör att dyningen stiger i höjd; kanske sisådär 3-5 metersvågor. Nu tillkommer också strapatsen att vi inte får nån mat på länge. Göran och Adriane har nämligen grälat svårt, och det verkar som hon tänker strejka helt och hållet. Persson avslöjar i förtroende för mig, landsmän emellan, att han inte vill tilltala henne just nu, det blir bara högröstat gräl. Så jag bereder mig på en supergungnatt på absolut tom mage. Men så blir det inte. Vid niotiden på kvällen fixar Adriane till lite quiche; underbart! Sen är det bara att knyta sig i kojen, gung eller inte gung.

När jag vaknar är allt stilla, som genom ett under. Vi ligger för ankar i Portobellos hamn. Från stranden, från djungelns mörka hjärta hörs vrålaporna i den stilla tropiska morgonen…

Några estetografier från Cartagena de Indias i Colombia till