Jag skrev en gång en resebetraktelse från Australien med titeln: "Små förväntningar, stora upplevelser". Så kan det vara ibland: när man inte förväntar sig något alls kan positiva överraskningar inträffa. (Tesen är reversibel också: Om man har höga förväntningar är det lätt att bli besviken.) Den gamla guldgrävarstaden Reefton bär syn för sägen (kan man säga så? Lät bra i alla fall...). Dit kommer inte många turister, men vi råkade passera och till och med övernatta. Det var väl inte någon himlastormande upplevelse på något sätt, men där fanns en del guldkorn att upptäcka och fascineras av. Bilderna nedan får tala för sig själva:
söndag 18 december 2016
onsdag 14 december 2016
Atle Atlasson
I tidernas begynnelse steg jorden ur havet. Lille Atle Atlasson, som smitit iväg på egen hand ner till stranden för att leka lite, fick se det lustiga klotet. Oj, tänkte han, vilken mysig bollellibollboll! Den måste jag hoppa upp och lattja lite med. Och så försökte han klättra upp på jorden. Men si det var inte så lätt det inte. Gång på gång försökte han, men lille Atle var inte så liten när allt kom omkring, snarare lite väl stor och klumpig. Men skam den som ger sig! Och till slut, till slut låg han där, på händer och knän på toppen av jordgloben. Lycklig och glad vände han sig om och satte sig ned att skåda ut över de strandrymdliga omgivningarna. Den här jordbollen kommer jag att ha mycket skojigt med i framtiden, mumlade han för sig själv. Jag ska bära med mig den vart jag än går, om inte på axlarna så åtminstone i huvudet.
Foto: Hildegard Sakerwalla
Foto: Hildegard Sakerwalla
lördag 10 december 2016
En dröms uppfyllelse
Igår uppfylldes en dröm jag haft i drygt tio år, minst: att se någon av de största albatrossarterna i sin rätta miljö, i vind över vida havet… Hade faktiskt bokat en resa till Nya Zeeland redan någon gång 2004-2005 av just detta skäl. Resan blev inte av då, men sedan dess har jag närt drömmen…
Vad det är som är så speciellt med just albatrosser? Jo, en hel del… De är havsvagabonder, tillbringar åratal av sitt liv ute på oceanerna utan att beträda land, bara cirklande runt de södra haven. De vilar ibland, sover på vattnet, men för det mesta befinner de sig i luften. Och där är de mästare, åtminstone så länge det blåser ordentligt. Då fungerar de långa (upp till 3,5 meters vingspann), mycket smala (i förhållande till sin längd) och spetsiga vingarna som bäst. Stiltje gillar de inte, då blir det jobbigt att flyga. Men vindstilla är ett synnerligen ovanligt tillstånd i ”The Roaring Forties”, så det behöver de inte oroa sig för. De har speciella ”låsmuskler” som gör att de lätt kan hålla vingarna utbredda dagar i sträck och kan glidflyga även i riktning mot vinden utan att röra vingarna en enda gång (speciell spiral-teknik, som jag inte kan gå in på här). De kan dricka saltvatten; saltet filtreras bort och utsöndras genom två hål längst in på näbben.
Ungfåglarna av Royal Albatross (kungsalbatross på svenska), som vi såg här vid Tairoa Head, Otago Peninsula, blir flygga efter ungefär åtta månader. De tränar upp vingarna, kastar sig ut, och beträder sen inte land förrän om cirka fem år. Vid det laget har de rundat södra halvklotet ett flertal gånger. Men nu återvänder de till födelseplatsen, söker en partner att älska med och lägga ett ägg med och uppfostra en unge med. När det är klart tar de ett sabbatsår, solo, över havet, innan det är dags för nästa häckning. En Royal Albatross kan bli upp till 70 år gammal (medellivslängd: 30-40).
Besöket vid Royal Albatross Centre började med en guidad tur. Guiden var mycket kunnig och brann för sitt ämne. Hon höll ett litet föredrag, vi såg en film om albatrosser och gick sedan upp till två gömslen, nära några av de 35 bon som finns i kolonin. Vi kom ganska nära, men det var ändå inte så upphetsande, eftersom de ruvande fåglarna i stort sett inte gjorde en rörelse; dessutom såg vi allt genom en glasruta.
Nej, lyftet kom senare, efteråt. Då gick Hilde och jag ut på ett par observationsplattformar ut mot havet. Föreställ er en extremt vacker, hög bergig udde, längst ut, i högsta grad längst ut mot havet; hård vind, upp mot 12-13 sekundmeter. Massor med fåglar, rödnäbbade måsar, blackbacked gulls, white fronted terns, tre sorters skarvar, enstaka skedstorkar – och, framför allt: då och då svävar en jätte förbi, en vit, spolformad kropp, plus två enormt långa, ihopkopplade, sabelformade, svarta vingar… så kan det visuella intrycket av den kungsalbatrossen beskrivas. Men det säger ju ingenting om det majestätiska intrycket, den suveräna behärskningen av lufthavet…
Efter en stund, när det blev för jobbigt att stå i vinden och kika och fotografera så gick vi ner på andra sidan, på läsidan. Där fanns det en koloni nya zeeländska pälssälar, visade det sig. Livsnjutare! De bara låg där, på land eller i vattnet, halvsov, gliste med ögonen då och då, kliade sig, kliade sig, kliade sig! En kliade sig oavbrutet i minst en halvtimme på alla upptänkliga ställen. Runt denna uppenbara epikuré stod 5-6 människor på några meters håll, glodde, fotograferade. För dessa individer uppvisade sälen i fråga en absolut och alldeles totalt överlägset upphöjd likgiltighet, som man bara förundrat kunde beundra.
Sammanfattningsvis: Rejält genomblåsta (inte urblåsta), trötta och nöjda återvände vi via den ständigt slingrande tre mil långa vägen till vårt hostel Hogwartz (Harry Potter-connection) i den myspysiga, kupierade (citat morbror Georg) staden Dunedin, söderut på Sydön.
För alla er som skumläst eller hoppat över större delen av den lite väl faktaspäckade texten ovan: Här får ni några bilder som är lite mer lättsmälta:
tisdag 6 december 2016
Över bergen
Igår körde vi över The Southern Alps (inte körde över, bara körde över...). Vi flydde från dåligt väder på västkusten av Sydön, sökte regnskuggan på andra sidan bergen, på östkusten. Det funkade hyfsat. Nu i Christchurch, ljummet, drygt tjugo grader, bara någon enstaka regndroppe då och då. Dock på något klaustrofobisk campingplats, där man får uppleva inte bara sina egna, utan också grannarnas i husbilen bredvid vädersläpp (inte doften, men väl ljudet).
Men det var inte det jag skulle orda om, utan om den där överkörningen av bergen. Faktiskt, till och med en urgammal uv som undertecknad, som naturligtvis både sett och upplevt det mesta här i världen, till och med jag rördes i min själ av detta fantastiska landskap. Först såg vi ingenting i regnet på väg upp, men sen höjde sig molnen, regnet upphörde, och himlar och jordar öppnade sig, bergen trädde fram. Former och färger, jordiga färger, ljusspel, ingenting annat – men det räckte så långt, så långt...
Det var en njutning till och med att färdas i bil (görtrökigt annars, normalt sett) genom detta landskap, för att inte tala om njutningen i att stanna till, ta fram kameran och försöka se och fånga och återge. (Den femte bilden, den med den ensamma bilen som kommer på vägen, fick mig förresten att direkt associera till filmen Gökboets början (minns så väl denna guldklimp i Almåsskolans videobibliotek, sett den minst 20 gånger) med mystisk musik i bakgrunden, stämningen, atmosfären...):
Men det var inte det jag skulle orda om, utan om den där överkörningen av bergen. Faktiskt, till och med en urgammal uv som undertecknad, som naturligtvis både sett och upplevt det mesta här i världen, till och med jag rördes i min själ av detta fantastiska landskap. Först såg vi ingenting i regnet på väg upp, men sen höjde sig molnen, regnet upphörde, och himlar och jordar öppnade sig, bergen trädde fram. Former och färger, jordiga färger, ljusspel, ingenting annat – men det räckte så långt, så långt...
Det var en njutning till och med att färdas i bil (görtrökigt annars, normalt sett) genom detta landskap, för att inte tala om njutningen i att stanna till, ta fram kameran och försöka se och fånga och återge. (Den femte bilden, den med den ensamma bilen som kommer på vägen, fick mig förresten att direkt associera till filmen Gökboets början (minns så väl denna guldklimp i Almåsskolans videobibliotek, sett den minst 20 gånger) med mystisk musik i bakgrunden, stämningen, atmosfären...):
lördag 3 december 2016
Grus i jordenruntdojan
Igår morse (3 dec) fick jag veta att min tredje båtetapp skitit sig (om uttrycket tillåts; skiter i vicket förresten, det är väl jag som bestämmer på min egen blogg, eller?). Cartagena har strukits från listan av hamnar där de lägger till, i stället en hamn i Dominikanska Republiken inlagd.... Va!? Vad ont har jag gjort för att förtjäna detta?! Nu måste jag börja forska i möjligheterna att land- och/eller sjövägen ta sig från Cartagena till Costa Rica, förmodligen via Panama. Den rutten är inte helt solklar, det vet jag sen tidigare.
Annars har vi tillbringat ett par härliga dagar i Golden Bay, uppe i nordvästra hörnet av Sydön i N.Z. Solen skiner. Men idag ska vi börja rulla vidare söderut, är det tänkt. Varje km söderut innebär nytt söder-rekord för oss båda. Men än är det en bra bit till Antarktis och Sydpolen.
Bifogar ett par bilder från en promenad i stenhård motvind ute på Farewell Spit, den allra nordvästligaste spetsen av Sydön.
Annars har vi tillbringat ett par härliga dagar i Golden Bay, uppe i nordvästra hörnet av Sydön i N.Z. Solen skiner. Men idag ska vi börja rulla vidare söderut, är det tänkt. Varje km söderut innebär nytt söder-rekord för oss båda. Men än är det en bra bit till Antarktis och Sydpolen.
Bifogar ett par bilder från en promenad i stenhård motvind ute på Farewell Spit, den allra nordvästligaste spetsen av Sydön.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



















































