Hemma igen!

Hemma igen, efter 6318 rejäla svenska mil, på 177 dagar. Det känns hyfsat stort. Men storheten ligger nästan uteslutande på det mentala planet. Jag är stolt över att jag klarade min inre resa; att jag gjorde det till slut (efter 20 års betänketid, feghetstid, bekvämlighetstid...), att jag stod emot de inre dämonerna (cit. I.Bergman) som ständigt undrar "va fan gör du här egentligen?", ja kanske till och med besegrade och övermannade dessa negativistiska känslor och tankar... Ja, till och med det, definitivt så.

Den yttre resan var inte så märkvärdig, jag försökte ju verkligen göra det så enkelt som möjligt för mig, undvika "farliga länder" etc. Och inte var jag ute och slog runt på nätterna så ofta precis, det är jag ju inte hemma heller, så varför skulle jag det.

Två gångers sjukdom frestade på förstås: Först ryggskott i Colombia och sen en rejäl förkylning (hostan varade en månad) med feber i Costa Rica. Inga nämnvärda magproblem dock, snarast tvärtom (dvs. magen fungerar bättre i andra länder, med bättre mat,  än hemma). Så det kunde varit mycket, mycket värre. Annars är ju detta att bli allvarligt sjuk när man reser ensam ett verkligt hot.

Resa ensam ja, det är oftast knappast någon semester, snarare som ett jobb. Man har själv ansvaret för allting, ingen att bolla saker och ting med, bokningar, tider, hålla reda på alla föremål man har med sig, kameror, kablar, kläder, piller och mediciner, etc. etc. Man måste vara koncentrerad. Detta blir i längden ganska ansträngande. Så det var en lisa för själen att sammanstråla och resa med Hilde i Nya Zeeland i fyra veckor, och med Nisse i Costa Rica, två veckor.

Det är knepigt detta: Hur fan har jag kunnat vara på resande fot så länge som 177 dagar? Tidigare tror jag inte jag varit iväg hemifrån mer än så där sex veckor (undantag: jobbade i Tyskland i två år, men det var en annan grej). Men jag vill inte påstå att jag haft någon större hemlängtan; jo, kanske längtan till bekvämligheten, min goa säng, fotboll på teve, ostmacka till frukost och så där. Fast detta var inte så svårt att övervinna. Nja, det är nog så att giltigheten av det jag brukar benämna "maratonprincipen" än en gång bevisats: Upprepa ett enkelt steg många många gånger (utan att tänka för långt framåt eller bakåt) och du kommer att åstadkomma fantastiska ting. Jag har levt dag för dag i stor utsträckning, inte tänkt alltför mycket på det hägrande målet. Och vips! så var jag där (nu ljög jag allt lite grand, det var jävligt segt ibland...).

Här kommer nu avslutningsvideon (copyright Robert Ström) från hemkomsten. Jag kommer gående till min bostad från andra hållet, jämfört med när jag gav mig iväg 7 oktober förra året, precis som tänkt: V.S.B.: Jorden är rund.