Jag kom till Den Haag av en enda anledning egentligen: Jag ville se Carel Fabritius lilla målning The Goldfinch. På svenska borde den väl kallas Steglitsen, lika med namnet på den vackra fågel som också finns att se i Sverige. Översättaren Rose-Marie Nielsen har emellertid av någon anledning valt formen Steglitsan, när hon översatt den amerikanska författaren Donna Tartts roman The Goldfinch. Detta litterära mästerverk njöt jag av för ett par år se. Hela romanen kretsar kring en tavla, nämligen just Fabritius verk från 1654, med samma titel som boken (se bild nedan). Jag hade stort utbyte av min läsning, som bl.a. fick mig att fundera över skönhetens essens. Vad är skönhet, varför upplever vi något som vackert, hur kan en bild, en tavla, bibehålla sin fascinationskraft under flera hundra år?
Nu var jag, som sagt, beredd på att bli besviken, p.g.a. alltför högt ställda förväntningar. Nå, hur gick det då, motsvarade verkliga livets version av verket min inre föreställning? Mja, jag vet inte vad jag ska säga, jag blev inte besviken men heller inte överväldigad. Jag får nog ge det lite mer tid och lite mer noggrant studium. Samma processer aktiveras här som när man jämför en roman med den filmatiserade versionen: Vilka estetiska uttrycksmöjligheter ligger i det litterära uttrycket jämfört med det filmiska? Tja, filmen har en enorm visuell och också auditiv uttryckskraft. Den litterära texten är indirekt däremot, är helt beroende av det representativa symbolsystemet språket. Det kan vara mer krävande att läsa än att se en film, eftersom läsningen kräver mycket fantasi-kraft hos läsaren. Men detta innebär förstås också stor frihet för läsaren att skapa sina egna föreställda sinnesintryck, bilder inte minst. Sedan inträffar lätt en besvikelse när man efter att ha läst boken ser filmen: Nej, men så hade jag inte föreställt mig det!?
Ganska överväldigande var ändå helhetsintrycket av museet Mauritshuis. Först kom jag inte in, allt var avspärrat av polisen och en stor folkmassa trängdes utanför museibyggnaden. Jag fick veta att det var statsbesök på gång; Argentinas president med fru hälsade på Nederländernas kung och drottning. Allt det här fina folket var nu inne i museet, och vanligt folk, som jag, kunde naturligtvis inte gå in förrän di kungliga hade gått ut. Det gjorde de som väl var rätt snart. Jag fick en bild (se nedan) på drottningen tillsammans med ett par kompisar genom att sträcka upp händerna med kameran över huvudet på alla entusiastiska rojalister framför mig.
Men bortsett från denna lilla incident: Konstmuseet Mauritshuis i Haag är definitivt värt en mässa! Ingen annanstans finns så många verk från den holländska guldåldern på 1600-talet samlade. Mest imponerade nog Vermeer, han som målat museets mest berömda verk: Flicka med pärlörhänge, tillsammans med Rembrandt, speciellt "den gamle Rembrandt". Men det fanns många andra, det handlar verkligen om en guldålder, helt klart. Följande konstnärer är representerade i mitt lilla urval nedan: Peter Paul Rubens, Roelant Savery, Pieter Claesz, Rembrandt, Vermeer, Jan Steen, Govert Flinck, Carel Fabritius.
Den Haag är för övrigt även av andra skäl väl värt ett besök. Här finns en vidsträckt stadskärna helt fri från biltrafik, i vilken det var en stor njutning att flanera den vackra vårdag jag var där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar