Dagen D

2016-10-27
Det är den kritiska dagen idag; som jag varit nervös för en hel månad. Den först bokade båten från Hongkong till Auckland, Nya Zeeland, blev ju inställd. Den andra skulle gå tidigare härifrån H.K., varför tidsschemat blev knappt. Jag kom hit först igår, och idag skall alltså båten gå. Om den hade varit tidigare, före sitt tidsschema, så hade troligtvis hela jordenruntprojektetutanattflyga gått i stöpet.

Nu är det i alla fall så, att Mr Allan Lee lovat att komma och hämta mig vid mitt "hotell", och köra mig till båten. Fartyget, Aglaia, är enligt nätet något försenad, men skall anlända H.K. kl 10.30 idag, lämna ikväll kl 23.30. Mr. Lee har också lovat att hjälpa mig med tullformaliteter och annat, allt för det facila priset av 100 USD. Hoppas Mr. Lee håller vad han lovat...

Det var lite chockartat att komma hit till den gamla engelska kronkolonin (numera del av Kina med någon självständighet) igår, inte minst för att det var 30 grader varmt. På tåget körde de med luftkonditionering antingen det behövdes eller inte, så jag kom rätt ut i hettan. Lägg därtill en sjuhelvetes trafik och massa människor... ja, Hongkong är verkligen en stad med puls.

Jag utnyttjade min korta tid i staden igår till att ta en promenad längs Nathan Road (där mitt logi ligger) ner till Star Ferry Quay (Tsim Sha Tsui på katonesisk kinesiska). Där kunde jag strosa omkring och titta på utsikten tvärs över det smala sundet till själva Hongkong-ön, från Kowloon, där jag alltså bor. Solnedgången i den ljumma härliga värmen (minusgraderna i Mongoliet långt borta) var en ren njutning. Tog färjan över sundet, tog en kall Carlsberg på andra sidan, och åkte tillbaka igen. Här hade funnits mycket mer att göra, men det får bli en annan gång. För nu är det ju båten som gäller...

If you don’t hear from me for a while

it’s because I’m sailing the great ocean

If I seem a little muddled and absentminded at times

it’s because I’m lulled by the big waves

If I do not always catch what’s going on

it’s because the wind is playing with my hearings

blowing away the serious stuff

leaving the seemingly not matter so much

to play around with

If I seem a little lost at times

it’s because I don’t know exactly where I am

just that I am somewhere way out 

on the wide blue plains

If I wander about in the moonlight every now and then

it’s because I’ve finally set free 

the albatross in me

Då och nu

2016-10-24
Mitt största intryck från Kina: Ja tänk ändå...! (Som min gamla farmor brukade säga) Tänk så mycket människor det finns i världen! De hysteriska horder med människor som besökte Muren färgade naturligtvis min upplevelse av densamma. (Badaling, dit min tur gick, är det absolut mest besökta murstället, har jag fått veta sen.) Det är fascinerande, nästan lite skrämmande ibland, galet mest. Likadant var det på Himmelska Fridens (fast det är ju betydligt bättre plats på ett torg stort som sisådär 4-5 fotbollsplaner än på en mur) och i Den förbjudna staden. Historiens vingsus har svårt att göra sig gällande mitt bland allt nutidssorl och -vimmel. Men det är ändå stort att ha varit här och sett denna smältdegel av då och nu. Hur det blir med sen kan man ju undra förstås...

Lägger till en panoramabild från Den förbjudna staden, som jag lyckats ta med min relativt nyinköpta s.k. smartphone:

Livet i jurtan

2016-10-18
Ute är det tio minusgrader, inne i den mongoliska jurtan är det 65 plusgrader uppe vid taket, 50 på huvudnivå, 40 i höjd med knäna och rätt svalt på golvet faktiskt. Ute faller temperaturen successivt på natten, för att stiga till dagsmejenivå under dagen. Inne kan vi kan dra av 10 grader i kvarten om det slocknar i järnkaminen, på alla nivåer, addera samma tio grader i kvarten om vi lägger in rejält med ved i kaminen – för att inte tala om vad som händer ifall vi lägger in en hel plastpåse med kol på en gång! Då finns det två alternativ: 1) Man öppnar jurtadörren och släpper ut all värmen i den mongoliska bergsnatten. 2) Man klär av sig naken och lägger sig på sängen, spretande med armar och ben för att utnyttja svettningens kyleffekt maximalt och avge så mycket värme från kroppen som möjligt. Stå upp eller gå omkring går inte, eftersom huvudet då befinner sig i ren bastutemperatur. Ligga ner på golvet går inte heller, där är det lite för kylig direkt markkontakt, trots allt.

Ett mindre dramatiskt, men extremt sömnkrävande tillvägagångssätt är att gå eldvakt hela natten, och försiktigt mata kaminen med ett vedträ i taget, varvid de våldsamma svängningar i temperatur som nämnts ovan möjligen kan undvikas.

Alltnog, alla med medelintelligens och däröver inser att det inte blir mycket bevänt med sömnen under slika jurtanätter, vilket kan ses som en nackdel. Å andra sidan, vad kan väl vara ett lämpligare natthärbärge för en tänkt jordenruntresenär likt undertecknad än denna de mongoliska herdenomadernas klassiska flyttbara bostadstyp? Å så romantiskt sen! Så underbart romantiskt och fantasieggande! Så utomordentligt väl värt att berätta för barnbarnen!

Bajkalsjön

2016-10-15
Vilar ut vid Bajkalsjöns strand efter tre och ett halvt dygn på transsibiriska traden. Fascinerande men ibland lite tradigt förvisso (skånskt uttryck för långtråkigt). Irkutsk ligger mer än 5000 km öster om Moskva; det är en bit. Men transsibiriska följer en kontinuerlig variant av maraton-principen*, dvs. den prioriterar rullande framför allt annat. Vad man än gör som passagerare – snackar, äter matsäck, dricker öl i restaurangvagnen, torkar sek i r-a på toaletten (den gammaldags hål-rakt-ut-typen; stängs före och efter varje stoppstation), sover – vad man än gör så rullar bara tåget vidare, inte speciellt snabbt, ca 60 km/tim i genomsnitt, men ständigt, ständigt, dag och natt. Då kommer man långt...

Rolling, rolling, rolling on the railway...

Nä, men transsib är bra, det är den. Förutom på en punkt: de hygieniska möjligheterna äro starkt begränsade. Två hålraktut-toor skulle betjäna våran vagn, den sista i tåget, till stor del befolkad med turister, danskar och svenskar mest. I var och en av dessa kombinerade renings- och skitningsutrymmen en kran, varur vatten sipprar fram om man trycker på kranen underifrån (?). Det är allt. Lägg därtill en mestadels helvetisk hetta, särskilt i överkojsläge (där jag låg), beroende på att dom eldar på så inåtutåtihelvitti i kol- och kokspannan i vagnen. Om man lägger samman dessa faktorer så förstår man vartåt det luktar från var och en – om man nu skulle få för sig att känna efter. Men det gör man inte, nä då, man håller på med annat, och anpassar sig.

Fast det skall inte förnekas att det var osedvanligt skönt att löga sig i duschen idag lördag (lögaredagen) vid Bajkalsjöns ljuva stränder. Nu doftar jag som en nyutsprungen nyponros, det kan jag garantera.

Ett mäktigt ställe

Klara, färdiga, gå!

Mantra

Catch Your Dreams

There’s no time to lose

I heard her say

Catch your dreams 

before they slip away

After all

we’re dying all the time

Lose your dreams 

and you will lose your mind

Catch your dreams

before you lose your mind

900 mil

2016-10-04

Jodå, det är inte 900 miles från Moskva till Vladivostok, utan 900 svenska rejäla mil! Ofattbart stort land det där.

Det här är tidlös poesi i mina öron (tycker bäst om den med en ensam Bert Jansch och en ensam banjo, på LP:n It Don't Bother Me) och inte helt irrelevant i samband med det som ska påbörjas om tre dagar:

900 Miles

Traditional

I am a-walking down the track

I've got tears in my eyes

I'm a-trying to read a letter from my home

And if that train run me right

I'll be home by tomorrow night

Cause I'm 900 miles from my home

I will pawn me my watch

I will pawn me my chain

I will pawn me my gold diamond ring

And if that train run me right

I'll see my woman tomorrow night

Cause I'm 900 miles from my home

Oh this train I ride on

is a hundred coaches long

You can hear the whistle blow a million miles

And if that train run me right

I'll be home by tomorrow night

Cause I'm 900 miles from my home

Resfeber!

2016-10-01
Jojo, snacka om resfeber! Eller reseångest kanske är ett bättre ord. För ett par dar sen fick jag besked om (från min man i Berlin, Arne G) att första båt-etappens fartyg, C C Puget, skall läggas in i torrdocka för översyn och reparation och att avgången från Chiwan flyttats fram en hel månad! Värsta tänkbara logistiska katastrof, med andra ord. Det skulle ju i stort sett omintetgöra hela mitt projekt, det var min första tanke.

Som väl var (ta i trä, ta i trä, ta i trä) sa sig dock Arne ha funnit en annan passande båt, Aglaia. Den  ska enligt nuvarande uppskattningar avgå omkring 27 oktober från Hong Kong. Efter en del strul med tågtiderna från Beijing till H.K. har jag sen tidigare fått flytta fram min ankomst till H.K. något, till 26 oktober. Tänk er då följande möjliga scenario: Båten avgår händelsevis ett par dygn tidigare än beräknat, den 25 okt, från H.K., jag anländer dit den 26:e… Fast om jag får reda på detta i tid kan jag möjligtvis ändra min tågbiljett från Beijing och komma fram i tid… Ack ja, ack ja,vilken cirkus….Man kan bli nervvrak för mindre – redan på förhand!

Tilläggas kan, att besvär och kostnad för att skaffa ett nytt, s.k. double entry-visa till Kina, nu framstår som helt onödigt. Den nya båten avgår från egentliga H.K., så att säga, och därmed reser jag bara in i Kina en gång, inte två… Ack ack ack…