Campervaneriet och en del annat

Inatt har det varit kyligt, jäkligt kyligt, kanske en 6-7 grader så där. Kyligheten kom sig av att det var absolut klart, med stor utstrålning som följd. Detta ledde i sin tur visserligen till att jag fick beskåda hela södra hemisfärens vackra och främmande stjärnhimmel när jag örade ut mitt i natten i vanlig ordning (gammal man gör så gott han kan, dansar fan så illa / hela kroppen rister han, men ändan (röven alltså) den står stilla…) för att gå på toa. Men det ledde också till att jag frös i min camper van. Har en sovsäck i resväskan men tyckte det var för krångligt att montera fram den mitt i natten. I stället drack jag upp den sista whisky-slatten jag hade kvar sen båten; hjälpte blott tillfälligt. Det är lite av samma effekt som när man pissar på sig: det värmer först men kyler sen.

För att nu höja blicken en smula över dessa tämligen triviala problem: Jag kan tydligt urskilja tre stadier på min resa hittills: 1) Transsibiriska and all that; innebar tidvis ganska hög stressnivå, tider att hålla reda på, dålig hygien, m.m. Men också mycket sällskap hela tiden, många att prata med, ingen tid för några ensamhetskänslor (förutom lite i början: båten till Finland, Helsingfors, tåget till Moskva i viss mån, samt på tåget Beijing-Hongkong). 2) 15 båtresedagar på Aglaia; från en nervös början, särskilt innan jag säkert visste om jag kom med, utvecklades denna etapp till en mycket vilsam, avstressande period, dock med stora krav på att kunna umgås med sig själv många och långa timmar på ett harmoniskt och tillfredsställande sätt. 3) Camper van-livet i Nya Zeeland (som ju bara har börjat). Detta stadium inleddes med ett par Auckland-dagar då jag bodde i ett airbnb-rum, med mycket gästfri och trevlig värdinna, och följdes sen av några alldeles underbart vilsamma, fina dagar hos Ulrika med familj (Vilda Röst-Ann-Maries syster) strax utanför Silverdalen, norr om Auckland.

Men nu har det börjat, Camper Van-livet. Och det är inte alltid en dans på rosor, det kan jag lova. Not if you are 66, going on 67… Åtminstone inte när man ska göra’t på egen hand, efter eget huvud, så att säga. Eftersom då detta huvud inte alltid är så knivskarpt i detaljerna, blir följden att när man minst anar det så går det som det går, och så blir det som det blir. Minns att jag i förrgår gick 5-6 gånger fram och tillbaka mellan bilen och campingplatsens kök innan jag hade kommit ihåg allt jag hade glömt och äntligen kunde äta frukost. Man måste vara så koncentrerad hela tiden, känns det som. Och det gäller allt, från vänstertrafiken till hur man ska sköta de nocturnliga toalettbesöken på smidigaste sätt. Alla beslut man måste fatta… Har man ägnat en stor del av sina 40 yrkesverksamma år åt att vara lärare och bestämt och fattat hundratals beslut varenda dag, så tycker man (jag i alla fall) nog ofta att nu får det fan i mej vara nog! Nu vill jag bara glida med, ta det lugnt, låta saker och ting bero, osv. Men alltnog och, emedan: Det blir förstås nya förutsättningar på torsdag när min reskamrat Hilde skall ansluta; då blir vi två som koncentrerar sig och fattar besluten. Detta ser jag fram emot, även om jag givetvis inser att det kan vara för- och nackdelar med att inte alltid få göra precis som man själv vill.

Sammantaget: Nej, ni får ursäkta, alla ni Facebookare som uppmanar att: ”Njut nu för f-n! Kom inte och säg att en solig november i Nya Zeeland inte i alla lägen är bättre än en gråtrist november i Sverige!” Sanningen är att min njutningskoefficient på denna resa är förhållandevis låg. Det handlar mer om att den bara måste klaras av. Jag har levt så länge (över 20 år) med denna jordenruntutanflyg-idé, som förvisso var som en dröm från början, men som med tiden och åldern och ökande bekvämlighet och räddhågsenhet och en tendens att mer och mer tänka efter före, som med tiden alltså alltmer förvandlats till mer av ett nödvändigt uppdrag än ett drömprojekt.

Så är det – vilket inte innebär att jag inte kommer att njuta av en massa ögonblick på vägen! Vilket innebär att jag kommer att fyllas av en inre njutning utan gräns om och när jag kommer gående från väster mot lägenheten på Söderljungsgatan i början av april nästa år.