November-Zeeland

November är Nya Zeelands maj. Behöver jag säga mer? Ljus och ljumma vindar, regn och sol… Och havet havet havet… Ständigt denna havskontakt. Det är man inte van vid som gammalt småländskt skogsbarn. Naturen har två orglar: skogen och havet. För att bli en hel och full människa behöver man lyssna till båda. Hittills har det varit kraftig övervikt för skogsorgeln i mitt liv, men nu håller havet på att ta igen en del förlorad  (tja, inte terräng i varje fall…) förlorad speltid.

För närvarande bor jag i ett stort, vitt trähus som ligger uppspetat på sandstensklipporna vid Whangaparaoa Peninsula, strax norr om Auckland. Ligger på norrsidan, så läget är supersoligt, och havsutsikten är bedövande. Här häckar jag helt fräckt och oförtjänt hos en syster till en god vild röstkörvän hemma i Sverige. I närheten häckar också (välförtjänt) en av mina absoluta favoritfåglar: havssulan. Jag kan iaktta den varje dag, uppifrån, kretsande, dykande, fiskande i det (snor-)gröna havet där nere.

Men i morgon ska jag få ut den Camper Van jag hyrt, är det tänkt, med ökad rörlighet som följd. Då tänkte jag till att börja med ta mig till Karekare-stranden. Där spelades delar av Jane Campions film Pianot in. Kommer ni ihåg den där scenen där den stumma huvudrollsinnehaverskan sitter vid en flygel på en vidunderligt enorm svart sandstrand och spelar. Bränningarna från Tasmanska havet rullar in. Där, just där, kan nog till och med en rastlös själ som jag bli behagligt meditativ till sinnes, tänker jag.

Jag har 48 dagar på mig i november- och december-zeeland, varav endast sex är förbrukade.

Vi hörs.

På förekommen anledning, några bilder med blandade intryck från kiwi-land, so far: