Auckland, Nya Zeeland
Så är den då över, första båtetappen på min resa; 15 dagar ombord på containerfartyget Aglaia, från Hongkong, via Filippinerna och Nya Guinea till Brisbane, Australien, och sen direkt till Auckland. Jag kommer aldrig att glömma den, det är alldeles säkert. Inte för de många spännande, äventyrliga ting som (inte) inträffade, utan snarare för den lugna lunk som så småningom kändes alltmer hemtam och trygg. För den helt nya värld jag fick tillträde till. Bara detta att lasta och lossa 4000 containrar som var och en väger drygt 30 ton i en alldeles bestämd ordning med en sjuhelsickes fart; hur de gigantiska truckarna grenslar sina bördor nere på kajen och far runt som megalomaniska insekter från yttre rymden nere på kajen. Hur man lär känna besättningen, åtminstone befälen; kaptenen som (yrkesskadad likt mången lärare, av att oemotsagd ha fått bestämma och ha rätt i 44 år) fäktar med armarna och domderar vilt om alla dessa världens idioter (en viss Trump en av dem, tillsammans med alla som röstat på honom). Maskinchiefen, lite mer lågmäld, men av samma skäl som kaptenen (se ovan) helt övertygad om att han vet precis vad som är bra och dåligt med sammansättningen av Barcas startelva (hans och mitt favoritlag) startelva mot Manchester City. Föreställ er 15 dagar helt utan egentliga arbetsuppgifter, utan internet, utan telefon, utan tv, bara med de låtar man laddat ner och kan lyssna på ouppkopplad på Spotify... Vad gjorde jag hela tiden?
Svar: läste, redigerade mina bilder i Lightroom, skrev dikter, åt mat, frukost, lunch och middag, plus lite prat, kaffe på bryggan, kolla position, antal propeller-revs i minuten, fart, kurs, vindriktning och vindstyrka, andra fartyg inom synhåll om sådana fanns, landkänning vid sällsynta tillfällen, gjorde mina tio varv runt fartyget varje morgon (motsv 6 km löpning i maklig takt, om vädret tillät), kollade fåglar och delfiner, fotade. Den allra skönaste platsen ombord, rent magisk faktiskt, var längst fram i fören, där det nästan alltid var vindskugga, och där man inte hörde ljudet från maskin, eftersom den befann sig 260 meter längre bak; där man helt surrealistiskt ljudlöst (förutom visst vindvin) gled fram, svävade fram i 35 km/tim (18 knop) (jfr bogsprötsscenen från filmen Titanic).
Nä, nu orkar jag inte skriva mer. Bifogar en lite sjömansdikt som spårade ur, samt en bild på min första albatross. Den senare får mig att tänka på en barnbok, var det Bernhard och Bianca den hette? Där förekom i alla fall en albatross som jobbade som passagerarplan med mycket lång startsträcka. De enstaka albatrosser jag såg vid norra infarten till Nya Zeeland verkade också något trötta och slöa, dels under inflytande av den alltför svaga vinden – de behöver starka vindar för att deras långa, smala vingar ska komma till sin rätt, dels säkerligen på grund av Trumps nedslående, deprimerande valseger. Dikten först:
Jag måste dra ut
Jag måste dra ut på havet igen, till vindens och vågornas land
som flyger och far som de vill och behagar till himmelhorisonternas rand
en båt av bark, ett segel av lärft, det är allt vad en mänska behöver
en kasse med öl, lite brunrom därtill, det räcker så väl och blir över
Nå men mat då, något att stoppa i krävan får seglarn väl inte förglömma?
Inte är det väl vist att med magen mullrande tom under stjärnorna drömma?
Jomenvisst, med skeppskorpor skadar nog ej att omsorgsfullt fylla vår skans
Skorpvivlarna knackar vi ut på vår durk till att tråda en ysterlig dans:
Femton vivlar på död mans kista, tjolahej och en flaska med rom!
Sitt nu inte på land där och vela, släng dina måsten och kom!
Så sätter vi segel och rullar och rollar oss ut på de vidaste haven
dit där ingen landkrabba nånsin har legat och feset på nedersta laven
Skepp ohoj! Kast loss! Skjut ut alle man och kölhala kölsvinets akter
Ryck upp dig och ta dig i kragen ta mig fan och visa dina sjömannatakter
Njut av stunden, f-k eftertänksamhet, f-k tomorrow’s beslut
Sip your whisky, smoke your cigs, tills djävulen själv tittar ut
Och natten gick hän och det grydde till dag och han seglade, seglade ständigt
Bort från demonerna, bort från allt jävelskap, bort från allt jämmerligt eländigt
Allt vad som fanns, det finns inte mer, natten är dagens mor
Snyt dig i näven, rispa ditt skinn, blott oceanen är stor
Och så Abbe Albatross i startögonblicket:
L'Albatros
SvaraRaderaSouvent, pour s'amuser, les hommes d'équipage
Prennent des albatros, vastes oiseaux des mers,
Qui suivent, indolents compagnons de voyage,
Le navire glissant sur les gouffres amers.
À peine les ont-ils déposés sur les planches,
Que ces rois de l'azur, maladroits et honteux,
Laissent piteusement leurs grandes ailes blanches
Comme des avirons traîner à côté d'eux.
Ce voyageur ailé, comme il est gauche et veule!
Lui, naguère si beau, qu'il est comique et laid!
L'un agace son bec avec un brûle-gueule,
L'autre mime, en boitant, l'infirme qui volait!
Le Poète est semblable au prince des nuées
Qui hante la tempête et se rit de l'archer;
Exilé sur le sol au milieu des huées,
Ses ailes de géant l'empêchent de marcher.
— Charles Baudelaire
Albatrossen
Ibland, för nöjes skull, matroser pläga fånga
en albatross, som följt med skeppet på dess färd
fram över salta djup. Så samla de sig många
kring denna vilsna gäst ifrån en högre värld.
Knappt ställd på däcket, ser man fågeln tölpigt skrida
med skamsen hållning fram. Förr var den molnets vän.
Som tunga åror drar den, en på varje sida,
de vita vingarna, som släpa efter den.
Den stolta flygarn går och vacklar som en skugga.
Förr djärv och kungligt skön, nu klumpig, ful och tung.
En sjöman sträcker fräckt mot den sin sura snugga,
en annan haltar fram och härmar rymdens kung.
En skald är fågeln lik, som trotsar alla faror,
som svingar sig mot storm, som pilen ej kan nå;
men, kommen ned på jord bland människors skaror,
hans vingar tynga så, att han ej ens kan gå.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaIntressant att följa dina upplevelser på de sju haven. Min far som var en av de få kvarlevande som har seglat runt Kap Horn utan motor hade stor förkärlek till albatrossen också. Kap Horn föreningen som han tillhörde hade också albatrossen som symbol på sin flagga. så här såg hans båt ut: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Herzogin_Cecilie_SLV_AllenGren.jpg
SvaraRaderalångt ifrån ditt fartyg!
Ja,det är onekligen stora kontraster mellan ett sånt där underbart vackert segelfartyg och en skitful containerbåt. Men i upplevelsen av att korsa de stora oceanerna finns säkert också mycket gemensamt. Och att fascineras av albatrossen, ja det är nog tidlöst...
Radera