Om än inte för att bevisa något annat än att den där ”jävla oceanen” är obevekligen stor, men att trots detta även den mest flagrante snedseglare (se bild) kan nå land till slut om han är tillräckligt ihärdig. En annan sak som framstår med all önskvärd tydlighet efter denna vattniga överfart från det ena till det andra är att det är skillnad mellan olika urbana miljöer – en jäkla skillnad! (Men så är ligger det också en stor Atlant däremellan.) Begrunda den dammiga exteriören från Dominical, Costa Rica, och jämför med den vattniga diton från Rotterdam (obs! namnet har inget med simmande råtter i nån gudsförgäten vapöl [va’pul] att göra). Här finns att göra: Vattna respektive torka upp det nödvändigaste.
Den sistnämnda staden är för övrigt bättre än sitt rykte. Förutom den näst intill världsstörsta, välfungerande hamnen så är det påsk- och pingstliljor, havs- och segelbar flodkontakt (13 procent av Rhens vatten flyter ut i havet via Lek, som rinner genom R-dam), guldglittrande öl i vårsolskenet, osv.
Även om marken fortfarande gungar något under fötterna, tänker tänker jag mig i morgon till Den Haag, för att se ”The Goldfinch” (Steglitsan) på museet Mauritshuis. Den målningen gjorde ett oförglömligt verbalt intryck på mig när jag läste Donna Tarts roman med samma namn för ett par år sen. Är beredd på en rejäl besvikelse när jag konfronteras med det visuella originalintrycket, likt skedde med Mona Lisa på Louvren, alldeles nyss (1969). Och märk väl, jag hade vid det laget inte läst Göran Palms geniala dikt havet:
Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.
Om förväntningarna är upptrissade är finns överhängande risk för besvikelser. Om en (p.k.; helt emot egentligen) däremot inte förväntar sig något speciellt alls, kan de mest bedårande positiva överraskningar ligga på lur.
Hälsningar från upploppet,
J.T. Larsson (den oförbrännerlige)
Citat: Göran Palm!
SvaraRadera