Jorden runt utan att flyga: Gruppresa

Mina upplevelser av två veckors organiserad Costa Rica-tur i Världens Resors regi:

Nisse är en hyvens kille, och det är jag också betydligt oftare än sällan, om jag får säga det själv. Så vi hade det bra i vårt delade rum och annars. Och dom andra då? Tja, det i mina ensamhushållskretsar icke så välrenommerade par-Sverige var representerat med fem par; ett mycket positivt urval, skulle det visa sig. Därtill fyra ensamvarginnor som anpassade sig väl, vilket var att förvänta. Allt som allt: en mycket välfungerande grupp. Alla tycktes nära ett äkta intresse för djur och natur, och eftersom detta var resans huvudinriktning från början blev följden en harmonisk och smakrik social och naturig kompott. Till detta bidrog också i högsta grad vår utmärkte svenske reseledare och guide Isak Isaksson; allmänt mycket kunnig och entusiastisk biolog, därtill kommunikativt driven reseledare, med öra för stämningarna i gruppen. Vi hade flera inhemska guider också, och med små variationer var ändå samtliga dessa kunniga och angelägna om att utföra sitt uppdrag på bästa sätt. Sist men inte minst vill jag nämna vår utmärkte chaufför, en försiktig general som inte tog några risker; körde raskt när det gick att köra raskt, försiktigt när underlaget var smalkurvigt och knaggelstenigt.

Ja, ni hör hur jag går på, och ni tänker säkert: ja ja, så jäkla bra var det nog inte ändå. Han friserar verkligheten. Visst visst, nog fanns väl ett och annat problem här och där, men jag väljer att ge f-n i att ta upp dom här och nu. Där feck la ni så ni teg… Gör la som jag vill i min egen blogg, eller!?

Bland det bästa av alltihop, om jag nu ska välja ut något, var vistelsen på lodgen Drake’s Bay Wilderness Resort, på havssidan av Osa-halvön i sydvästra Costa Rica. Vi speedboatade (30 knop maxhastighet) ut dit via Rio Sierpes, genom heta mangroveträsk med mycket fågel; vi körde långsamt och noga iakttagande allt levande i flera timmar i början. Sen satte vi fart, och undvek med hjälp av motorns kraft och förarnas skicklighet att behöva köra rakt genom de våldsamma bränningarna där havet började, så att säga. I stället körde vi sakta snett parallellt med vågorna, och listade oss förbi genom en våldsam fartökning när chansen uppenbarade sig. (Var inte ledsna, jag skulle heller inte förstått vad jag menat om jag inte själv varit med om äventyret i fråga.)

Drake’s Bay var ett fantastiskt ställe. Ett stenkast från havet och utsikt mot detsamma, superb mat, rena fina cabins med öppna spjäll på alla fyra väggarna så vi kunde lyssna och somna till havets brus. Här bodde vi tre nätter. En dag utflykt per båt till Isla de Caño (såg delfiner på nära håll, bl.a.), en dag per samma båt till nationalparken Corcovado, med guidad vandring där (tapir med unge på nära håll, m.m., m.m.). I skymningen och första nattmörkret samma dag gjorde några av oss en grodletarutflykt med guide (fann tre färgrika och vackra arter, vilka tidigare visats på dessa bloggsidor).

Det innebar mental vila för mig att inte behöva fatta några beslut eller planera något. Men annars var programmet av naturliga skäl (folk vill ha valuta för sina pengar) betydligt mer späckat än när jag ensamreser. Så det gällde att hänga med; inte mycket tid till bloggskrivande eller annat krafs, nä pang tjofs på den s.k. rödbetan bara. Nisse och jag hann i alla fall ta en whisky i lugn och ro tillsammans på kvällarna, liksom även njuta av den superba humorn i några ex av Grönköpings Veckoblad, som N skänkte mig, enär han tyckte att jag behövde ha något vettigt att läsa vid min kommande Atlant-krossning [anglicism, fr. ”crossing”). (Exempel på intresseväckande och vansinnigt rolig Grönköpingsrubrik: ”Furir förvred huvudet”.)

I onsdags (8 mars) skildes gruppen och undertecknad åt i huvudstaden San José. De andra lär vara hemma vid det här laget, medan jag tog mig österut i Costa Rica till Karibkusten, närmare bestämt till den lilla staden Cahuita. Det är ett underbart laid back ställe; jag bor så jag ständigt hör bränningarna från Karibiska havet, och med djungeln alldeles inpå knutarna. Det finns en liten nationalpark på gångavstånd också, med gott om spännande fåglar och djur. Men jag räknar dagarna (har nu varit på resa i 156 dagar, sen 7 oktober förra året) och väntar på att mitt tredje och sista skepp skall anlända till Puerto Limón, en bit norrut längs kusten härifrån. Förhoppningsvis sker detta på torsdag, 16 mars.

Fyller ut med några smakprov ur bildskörden från gruppresan. Det blir enbart djur och natur. Själv ser jag ingen anledning att framträda och det vore oetiskt att utan tillstånd porträttera mina reskamrater i denna blogg.