Plötsligt upptäcker herr Ara ett par ungaror i grodslukaråldern (yngre tonåren, 13-15 år cirka) som skränar omkring och utstöter otidigheter såväl åt varandra som åt alla andra i närheten.
– Det är ju rent ut sagt fan i helvetes förbannade skit att dom där ohyvlade glinen inte kan lära sig veta hut! skränar herr Ara (aror skränar alltid, i alla lägen; det är genetiskt betingat och ingenting som de kan hållas ansvariga för).
– Om dom kunde göra nån förbannad nytta i stället! fortsätter herr Ara, ilsken som en rö gris – nä förlåt, ilsken som en rö ara, menar jag förstås.
Åhhh nej, stönar fru Ara inombords. Inte nu igen; inte en gång till. Nu går han igång igen. Hur många gånger har jag hört det här egentligen?! Jag orkar inte mer, suckar hon, fäller uppgivet upp blinkhinnan och sluter världen ute.
– Eller vad säger du? Har jag inte rätt? Är det inte så man kan bli svartvit på kuppen!? skränundrar herr Ara förbittrat. Han kastar en blick på sin äkta hälft och upptäcker att hon verkar totalt ointresserad, närmast halvsovande.
En pinsam tystnad inträder…
Kris i det 43-åriga äktenskapet? Inte alls. De delar erfarenheten av hundratals liknande situationer. Vad göra? Jo, till exempel sätta igång med en intensivt avledande fjäderputsmanöver, vilket båda går in för med liv och lust.
Efter en stund sitter de där igen, som om ingenting hänt. Frågan är om det inte har det eller om det har det – hänt något alltså? Ehvad menen I därtill, kära läsare?
Något har i alla fall hänt inne i Herr Larssons huvud, något som satte igång en del tankeverksamhet och fick honom att projicera mänskligt beteende och tankar på dessa stackars oskyldiga och helt ovetande aror. ;-)
SvaraRadera