Nästan halvvägs

Jag har nu varit på väg i 83 dagar sen starten 7 oktober. Det börjar närma sig halvvägs. Hur känns det då? Jodå, inte så illa, någorlunda skulle jag vilja säga. Längre brukar jag inte sträcka mig hemma heller, när någon frågar om läget och hur jag mår. Att ha det någorlunda, inlklusive en viss grundläggande nöjdhet med tillvaron, det är ett bra utgångsläge för allehanda kortare utbrott av total harmoni eller till och med lyckliga sällhetsögonblick, epifanier. Att ha det så för jämnan är naturligtvis inte möjligt, det säger sig självt. Lyckan måste ha något att kontrasteras mot, annars skulle den förmodligen inte märkas efter ett tag. Har aldrig förstått det där med evig sällhet i himmelen, harpomusik hela tiden osv… Då blir det ju rutin! Och att koppla ihop rutin med himlastormande lycka, det går bara inte. Jag frestas att citera Gunnar Ekelöf:

När man kommit så långt som jag i meningslöshet

är vart ord åter intressant:

Fynd i myllan

som man vänder med en arkeologisk spade:

Det lilla ordet du

kanske en glaspärla

som en gång hängt om halsen på någon

Det stora ordet jag

kanske en flintskärva

med vilken någon i tandlöshet skrapat sitt sega

kött

Ett lågt utgångsläge skapar möjlighet till goda överraskningar, nyfikenhet, funderingar. Fast, det ska medges, just nu är läget nog lite väl lågt. Som jag nyss noterade på Facebook: Jag väntar på mitt skepp! Det heter Hammonia Galicia, och ska precis nu, enligt nätet lägga till i Tauranga Nya Zeelands östra nordö-kust. Därifrån är det inte många timmars gångtid till Auckland. Uppskattad ankomsttid hit är just nu kl 9-10 i morgon, fredag 30 december. Beräknad avgångstid: 23.00, samma dag. Går det sedan allt som det ska lägger vi till i Cartagena, Colombia, den 19:e januari. Då har vi seglat över världens största hav, Stilla Havet, vilket upptar två tredjedelar (!) av jordens totala yta. Magellan namngav det 1520 ”Mar Pacifico”, efter att ha kämpat sig runt Kap Horns stormiga vatten via det som kom att kallas Magellans sund. Kapten och besättning var lyckliga över att ha kommit ut på det stora, vida, öppna havet, som just då dessutom var alldeles lugnt och stilla – därav namnet. Må det leva upp till sitt namn även under Hammonia Galicias stundande överfart…

Jag ser fram emot sjöresan och hoppas den skall bli lika lugn och rogivande som min första båt, den från Hongkong till Auckland. Det blir förhoppningsvis en hel del berikande socialt umgänge med kaptenen och besättningen och eventuellt någon mer passagerare, men framför allt måste man vara bra på att umgås med sig själv på en sådan resa. Jag kommer att läsa mycket, redigera och bearbeta mina foton från tidigare dagar på resan (har hunnit till månadsskiftet oktober-november i nuläget), skriva en del, kanske dikter, kanske låttexter – att ha väldigt lite att göra är en god grogrund för kreativa tendenser och försök, enligt min erfarenhet. Kanske kan jag göra som på Aglaia, springa några varv runt fartyget varje morgon. Och så hoppas jag att där, längst fram i fören, måtte finnas en lika underbar plats som på mitt förra skepp; vindskugga, vindvin och vågvisk, men för övrigt mest ljudlöst, magiskt framglidande på de blå evighetsvidderna.

Varje dag kommer säkert i det stora hela likna den föregående och den nästkommande. Men inte i detaljerna, inte med ögat öppet för vindens och vågornas växlingar, och, inte minst, för ljusets skiftningar. Landkänningar (tror dock inte vi kommer att lägga till någonstans; det är nonstop Nya Zeeland till Panama), fåglar som passerar eller följer båten (och som man kan försöka fota), soluppgångar, solnedgångar, de vandrande molnen, regnskurar, stormbyar – allt att lägga märke till och notera, att ”vända med arkeologisk spade” (dikten ovan). Kanske ett riktigt oväder, en storm… vet inte hur jag skulle reagera då, antagligen skulle jag känna rädslan och skräcken lura i mitt inre, även om jag förstås hela tiden skulle försöka förnuftsmässigt övertyga mig själv om hur sällan man hör talas om riktigt stora fartyg, som det här, som går under ute på öppet hav…

Observera att jag under perioden 30 december till 19 januari troligen inte kommer att ha tillgång till internet. Därmed blir det inga inlägg vare sig på facebook eller bloggen från min sida. Jag tar mediesemester, skulle man kunna säga, om man uttrycker det positivt. Detta är på gott och ont, helt klart. Det bidrar å ena sidan till rofylldheten och de möjligheter den ger, å andra sidan kommer jag naturligtvis ibland att sakna omvärlden; människorna, händelserna, m.m., m.m. Desto roligare blir det att återfå denna kontakt i efteråt i Colombia! tänker jag i nästa ögonblick. Vi hörs och ses då.

With hope of fair winds and following seas…

Best regards,

Passenger Larsson

En är en färre än två

Idag har Hilde flugit till Singapore och lämnat mig ensam kvar i Nya Sjöland. Nåja, riktigt ensam är jag förstås inte, det har jag märkt. En och annan nya sjöländare ser man här och där, och så en sjujäkla massa tyskar. Varför just alla dessa allemaner vet jag inte. Men hur som helst: det är långt fler utlänningar än inlänningar, svenskar alltså. Och utlänningarna förstår inte språket, ärans och hjältarnas språk, svenska alltså. Så så lätt har jag det ju inte, det förstår sig.

Men hur har de då varit, dessa fyra veckor och en dag tillsammans i Happy Camper-vanen Black Sheep? Jo, bra (för att tala med en som tjat-tjat-möttes av Hur var det i skolan i dag då?-frågan vareviga dag). Kan jag precisera mig? Ja, jag kan göra ett försök.

Det som imponerade mest på oss båda var vårt sätt att direktdemokratidiskutera oss fram till vad och hur vi skulle göra vid ett flertal tillfällen. Sådana diskussioner var nödvändiga, eftersom vår grundplanering var mycket stiliserad: First we take Manhattan, then we… Nä, förlåt, så här var det: Först tar vi Nordön och sen tar vi Sydön, och sen tar vi Nordön lite till på slutet. Denna grundplanering följde vi till punkt och pricka. Men hur det nu är, allt som oftast krävs det lite mer detaljerade beslut: Ska vi köra mot västkusten eller östkusten? Ska vi ta den eller den campingplatsen? Ska vi bo på hotell, hostel, motel eller i bilen? Und zu weiter. Då har vi liksom ältbollat frågorna ett tag verbalt sinsemellan, och si, så har ett helt enigt beslut liksom växt fram undan för undan. Och sen har vi gjort som vi beslutat. Och ta mig tusingen så bra det blivit! Vi har fattat så många för oss riktiga beslut att jag tappat räkningen. Vi körde t.ex. ofta efter väderleksutsikterna; flydde regnet och kylan, sökte den någorlunda värmen och solen. Det fungerade faktiskt flera gånger; öst- och västkust på Sydön kan ha väldigt olika väder p.g.a. Sydalperna som jobbar som väderblockerare hit och dit och till och från.

Dagarna har varit relativt problemfria. Nätterna däremot, skulle det kunna skrivas en hel roman om. Vi har båda smärre eller större problem med sömnen, dvs. vi somnar inte så lätt och sover inte så länge som vi tycker att borde behövt. Att övernatta i en trång camping van underlättar inte, det kan jag säga.

Det gäller då att förbereda sig minutiöst för natten: vattnet där, zopiclonen där (somna-piller; sedan tidigare alkoholist och nikotinist, nu även zopiclonist), telefonen med hörsnäckan där, bilnycklarna på sin speciella plats, glasögonen, plånboken, värdebältet. Allt för inte få ett litet helsicke själv att hitta grejerna på natten, för att inte tala om vilka störningar som bredvidsovaren utsätts för om man efter att ha famlat runt överallt till slut tvingas tända bilens taklampa för att hitta någon pryl. 

De enorma synergi-effekterna av ett simultant nattpinkande framstod efterhand med all önskvärd tydlighet. Dvs. om en behöver gå ut och pinka på natten (på härför avsedd plats, campingens toalett vill säga; alternativt lagstridigt första bästa varsomhelst-pinka i skydd av nattens mörker; forskningsstudier visar, att sannolikheten för att den officiella toaletten får besök är omvänt proportionell mot avståndet från vår bil till densamma (ju längre avstånd, desto större risk för vildpinkning, med andra ord)). Om alltså en av expeditionsdeltagarna behöver gå ut och pinka på natten så är det lika bra att den andre/-a också gör det. På så sätt minskas ju sömnstörningsmomenten med femtio procent! 

Men allt det där klarade vi så småningom galant. Överhuvudtaget kom vi förvånansvärt bra överens under våra fyra veckor och en dag tillsammans. Grälprocenten uppgick till blygsamma 3,4 procent (blott ett enda storgräl på 29 dagar). 

Nog ordat. 

Sammanfattningsvis: Jag kommer att sakna min reskamrat Hilde. Det blir tufft att klara sig själv ända till 22 februari då jag får ressällskap nästa gång, om det går som planerat (Mora-Nisse i Costa Rica). Nu vidtar julfirande; julafton med goda vänner i Auckland: Ulrika med familj, som är syster till Ann-Marie som sjunger i samma Vilda Röster-kör som jag hemma i Sverige. Sedan återstår fem dagar tills skeppet Hammonia Galicia lastas med mig, för färd över Stilla Havet, genom Panamakanalen, till Cartagena i Colombia.

Fifty shades of green

Vet inte, det måste väl va nåt fel på mej... Det är så, förstår ni, att jag aldrig kan se mig mätt på genomlysta, gröna blad i motljus (jaja, mäljus har sin tjusenhet dä mä, som föredragshållarn sa). Kan liksom aldrig se mej mätt på sånt, äter och mumsar med ögona, men blir ändå inte mätt. Vi gick genom en underhärlig trädormbunksskog i trakten av Marlborough Sounds häromdan, och där fick jag inte mitt lystmäte. För jag vill alltid ha mera. Men en helig del av detta grönljusiga fick jag mig till livs. Reskamrat Hilde undrade varför jag gick och knäppte en massa bilder med min fotoapparat hela tiden? Brutus Östling hade rätt när han kallade dig en riktig knäppis, muttrade hon. Jo, så är det nog, medgav jag. Nu ska jag visa er nåra knäppa bilder knäppta av en knäpp knäppis i trädormbunksskogen. Titta här så får ni se:

'' 

 

 

Off the beaten track...

Jag skrev en gång en resebetraktelse från Australien med titeln: "Små förväntningar, stora upplevelser". Så kan det vara ibland: när man inte förväntar sig något alls kan positiva överraskningar inträffa. (Tesen är reversibel också: Om man har höga förväntningar är det lätt att bli besviken.) Den gamla guldgrävarstaden Reefton bär syn för sägen (kan man säga så? Lät bra i alla fall...). Dit kommer inte många turister, men vi råkade passera och till och med övernatta. Det var väl inte någon himlastormande upplevelse på något sätt, men där fanns en del guldkorn att upptäcka och fascineras av. Bilderna nedan får tala för sig själva: