Bildande natt?

När jag för ett par dar sen, i Uvita, funderade på hur jag bäst skulle utnyttja mina 13 dagar på egen hand i Costa Rica, innan jag ansluter till Världens resor 22 februari, undersökte jag bl.a. möjligheterna att gå spansk språkkurs en vecka. Tyckte det var så givande i Cartagena faktiskt; och ja, min turistspanska förbättrades avsevärt på denna korta tid. Och så hade jag återigen kommit fram till att jag inte hade tillräcklig mental energi för att resa runt och se på sevärdheter. Fann ett ”Adventurous Education Center Spanish Institute” på nätet, med filial i den närbelägna byn Dominical; en halvtimmes bussresa norrut längs kusten bara.

Ok, jag tar’n, tänkte jag (precis som när Pippi L tänkte ta herr Gustafsson som låg på gräset; hon hade hört att man fick ta allting som låg och skräpade på marken). Mailade och undrade om det var möjligt att gå liten minikurs måndag 13 till fredag 17 februari. Angav dessutom önskemål om att få inackorderas i spanskspråkig familj. Inte mycket för att vattenbada, men språkbada, det ä livet dä se…

Oväntat nog verkar det som om det skulle bli just så för mig kommande vecka: spanskkurs måndag till fredag, familjboende, inklusive frukost och middag, söndag till söndag.

Under alla förhållanden ser jag verkligen fram emot att flytta från det hostel där jag nu tillbringat två nätter: Tortilla Flat heter det. Fastnade för namnet redan i Lonely Planet. Det anspelar på en av John Steinbecks korta ”skälmromaner” med samma namn, som jag läste med stort välbehag för många år sen. Den handlar om en samling vindrickande dagdrivare utanför Monterey på Kaliforniens kust.

Namnet är inte felvalt på något sätt. Dominical är något av en beatnik town. Det vimlar av brunbrända, halvnakna, rikligt tatuerade unga och halvgamla människor här (ont om helgamla, som jag dock). Intrycket är laid back, to say the least. Ingen asfalt på gatorna; de utgörs av grusiga, steniga och dammande ytor mellan de något skjulartade husen bara. Knappt någon gatubelysning på natten etc,; primitivt var ordet. Tror dock att detta är ett medvetet val av dem som bor och bestämmer här. De tror sig, nog med all rätt, på detta sätt bevara en lockande, annorlunda atmosfär för unga amerikanska människor, många surfare bl.a., vilka är kända som tuffingar som gillar att leva enkelt och primitivt. Det enda de bryr sig om är att mäktiga swellförhållanden råder, stora vågor häftiga att surfa på.

Mitt val att bo på Tortilla Flat var emellertid inte så lyckat. Första natten gick ändå ganska bra, men nästa blev värre, mycket värre. Klockan är nu 6.36 på morgonen, och det är tveksamt om alla som varit upp och svirat i natt har gått och lagt sig än. Innan de sista gått till ro har de första vaknat upp, så att säga. Till den sistnämnda gruppen hör även jag. Nedan följer en redogörelse för min natt, saxad ur dagonattboken:

Svår natt. Klockan är nu 5.40 och alla har inte gått och lagt sig än. Live-musiken från baren slutade ganska tidigt dock, halv elva så där. Sen sov jag ett tag, eventuellt var det lugnt då. Men sen kom dom igen, dom unga amerikanerna, kanske en och annan lokalinnevånare också. Inte superhögljudda, men ständigt pratande pratande pratande. Va fan pratar dom om? Alla människor pratar pratar pratar. Tröttnar dom aldrig?

Kulmen nåddes när ett ungt par slog sig ner i hängmattan utanför min dörr, ungefär två meter från min säng. Eftersom det inte finns något fönster heller, bara en gardin, ett galler och ett myggnät, så kan ni ju föreställa er vad jag tyckte om det. Öppnade faktiskt dörren och bad dom vänligt flytta sig. Kan väl inte va så roligt för dom heller om en främmande gubbe kan höra precis allt dom säger? De flyttade sig också ganska snart, om än lite motvilligt.

Sen har vi den där ständigt brummande encylindriga motorcykeln. Om den inte kör hit och dit så står den stilla nånstans och brummar på tomgång. Och så billarmet; det upprepas var tionde minut så där; någon eller något har utlöst det, och ägaren ligger väl och sover nånstans. Då och då faller också kokosnötter ner på taket över toarummet. Det smäller till, sen är det inte mer med det.

Som de flesta äldre män har jag också tillbringat delar av min natt på toaletten. Det verkar som prostatan, till skillnad från resten av mig, stimuleras av allt oväsen och alla störningar, så att den växer ytterligare till tidigare oanat mått.

Å andra sidan har jag hunnit med att lyssna på ett intressant Filosofiska rummet om sociolog-gurun Zygmunt Bauman och hans senaste bok Retropia. Bauman avled nyligen, 91 år gammal. Måste undersöka honom och hans tankevärld lite mer när jag kommer hem, verkar mycket intressant.

Därutöver lyssnat på större delen av senaste Godmorgon världen. Med fläkten på för fullt och öronsnäckor i öronen och radioljudet uppskruvat hörs oväsendet utanför inte lika mycket. Inget ont som inte har något gott med sig (sade han käckt… stes-varning!!!).

Varför utsätter han sig för allt detta? undrar ni. Det enkla svaret är: För att det är bildande och ger nya perspektiv att åtminstone för en stund träda ut från sin egen värld och se hur andra lever. Det ger anledning till tankar och reflektioner, ibland till glädje, då och då till helig vrede (som stundtals i natt). Så kan det bli och så kan det gå, särskilt när inte haspen är på. Eller som vår gamle käre tungviktsvärldsmästare uttryckte saken: När man minst anar det går det som det går.

Nu är klockan snart sju och redan om en timme öppnar baren här bredvid. Då ska jag inmundiga en god, närande och välförtjänt frukost med massor med svart kaffe därtill. I eftermiddag ska jag träffa och flytta in hos min värdfamilj. Det blir spännande.