Seglats

Han ser lite ärrad ut, mager och senig, mannen som hämtar oss med gummibåten och för oss ut till The Quest som ligger för ankar på redden; segelbåten som ska föra oss till från Cartagena i Columbia till Portobello i Panamá. Namnet har han gemensamt med f.d. statsministern Göran Persson, men figuren, ja den är helt annorlunda. Han är skåning, och det hörs tydligt både på svenska och engelska och han har ägnat 15 år av sitt liv, fyra månader om året, 18 timmar om dagen påstår han, åt att egenhändigt bygga denna segelbåt, en helt igenom imponerande bedrift. Resten av året jobbade han på expeditionsfartyg i Arktis och Antarktis. Googla på ”Horizon Freak Waves” på youtube så kan ni se vilket slags äventyr Goeran varit med om (han uttalar sig bl.a. 7.55 och 25.55 in i dokumentären). Det känns ganska betryggande att segla under befäl av en sådan gammal sjöbjörn, det måste jag säga.

Men så är det båten – hur sjövärdig är den egentligen? Ett hobbybygge? Jo, med The Quest har Persson seglat till Spetsbergen, drog sedan söderut och lämnade Sverige 2011, nådde Kap Verde-öarna, och ensamseglade sen över Atlanten till Västindien. Här har han hållit till sen dess. Båten är hans hem, och han lever på olika charteruppdrag.

Det är härligt bara att komma ut på vattnet i Cartagenas hamn. Det fläktar så skönt. Solen går ner bakom skyskraporna på Boca Grande, vi äter vår första måltid ombord. Ljuvligt, och spännande spännande, att nudda vid ännu en ny värld. Jag har faktiskt alltid varit seglingsintresserad, men bara gjort det live en gång, tillsammans med dotter Ylva och kapten svärson Björn i Hudiksvalls skärgård. Resten av mina seglarkunskaper, ganska omfattande om än helt teoretiska, har jag hämtat från ett antal läsningar av C.S. Foresters romanserie om sjö(anti)hjälten Hornblower (Brassa back i stormärsrån! Ay ay captain!, o.likn.)

Vi, förresten, vi är tio passagerare: 4 från Holland, 3 från Sverige, 1 från Kanada, 1 från Nya Zeeland och 1 från Australien. Adriana från Barcelona skall laga maten ombord, och så, sist men inte minst, the mighty captain Goeran Persson.

Jag har aldrig varit sjösjuk i hela mitt liv, trots t.ex. militärtjänst på isbrytaren Ymer en gång i tiden – och isbrytare rullar som fan när de går på öppet vatten, eftersom de är runda i botten; ska lätt kunna glida upp på isen och sen bryta den när de sjunker ner igen. Men vi har fått rådet att ändå skaffa sjösjukepiller allihop för säkerhets skull, så det har jag också gjort.

Vi avgår och kommer ut i nordostpassaden. Om det gungar? Jo, det gungar nåt så inåtutåtihelvitti! Det både pitchar (gung i båtens längdriktning) och rollar (sidledesgung). Å en annan har ju inte en susning om vilken vinkel som krävs för att båten ska kapsejsa! Men kaptenen ser lugn och säker ut, vi får lita på att han vet vad han gör. Det borde han ju faktiskt göra, med all den sjöerfarenheten i ryggen…

Det är en utmaning att försöka sova när det gungar så här. Svårt å ligga still, typ. Fast det är ingen risk man trillar ur kojen, den har en hög träkant vid sidan. Och ta sig fram, förflytta sig, ja det är inte lätt. Minst en hand måste hela tiden ha tag i något fast, annars är det kört. Det är lätt att skada sig om man faller handlöst in i nån möbel. Inte ens gamle sturige gubben Larsson står upp och urinerar, på toaletten eller annorstädes, under dessa förhållanden.

På tal om utmaningar: En superutmaning är det att försöka duscha i gungunget. De flesta av oss gör ändå ett försök till helrengöring, tror jag. Vet att jag gjorde det. Vi gungar i en natt, en dag och en natt till, och man blir så otroligt äckligt saltfuktig i den här miljön. Men att duscha i det lilla toalettutrymmet… det är en prestation. Man besprutar sig i lutande position, man liksom klänger på väggen på wc (kom att tänka på M.A. Numminen: ”Lukta lukta lukta, på väggen på wc…”), tar allt stöd man kan få.

”…San Blas chippidarra, o svänga hit, San Blas chippidarra, o svänga dit. Banan inte vänta så skynda på, mot Curaco låta gyngan gå. San Blaaaaaas, San Blaaaas, banan inte vänta så skynda på, mot Curaco låta gyngan gå.” (Klarar ni den musiklitterära allusionen?)

Men ingen av oss passagerare blir sjösjuk; ganska fantastiskt. Det brukar alltid vara minst en stackare, ofta flera, som hänger ut över relingen, grönansiktade, berättar Göran.

Efter andra natten ankrar vi upp i lä av en av San Blas-öarna, 365 till antalet sägs det, en för varje dag på året, så det finns att välja på. Men de ser likadana ut allihop: en halv till en meter höga, bevuxna med kokospalmer. De verkar helt enkelt mest bestå av kokospalmsrötter. Man frågar sig hur mycket av dem som finns kvar när havet stigit lite till om några år. En av öarna, som vi besökte, var för övrigt bebyggd med en hel liten by, hus av trästörar och bananblad, plus en del korrugerad plåt. Men allt på samma ringa höjd över havet. De flesta öarna är skyddade mot vågorna av omgivande rev i och för sig. Men för inte länge sen drabbades San Blas av en orkan som bl.a. sänkte 15 båtar i Portobellos hamn. Men byn klarade sig…?!

Det är härligt att komma i lä, slippa vackla fram med nöd och näppe, utan kunna gå och stå ordentligt. Vi går i land, jag köper öl, viktigt i detta väderläge. Jag skulle tro att temperaturen hela tiden rör sig mellan 25 och 30 grader, dag som natt; ja, varmare i solen på dan förstås. Men det är ganska mycket moln, kommer små sköna regnskursstänk ibland. Jag har nu vistats i tropiskt klimat i drygt tre veckor. Det är nytt för mig. Jag har inte ens känt en antydan till att frysa någon gång under denna tid. Man skulle utan vidare kunna gå naken hela tiden om man ville (jag vill men vågar inte…). Kan inte säga att jag lider så mycket av värmen heller. Jo, i Cartagena förstås; men inte här när man har vatten att tillgå och svalka sig med. Kapten Persson har investerat i en apparat som förvandlar saltvatten till sötvatten, med dricksvattenkvalitet. Fråga mig inte vad en sådan mackapär kallas, jag vet inte. Men jag vet att de stora fartygen har sådana, fast med större kapacitet förstås, det lärde jag mig på Hommania Galicia. Detta innebär att vi kan sötvattenduscha i aktern varenda gång vi varit i, en mycket viktig och härlig lyx.

Seglatsen avslutas efter att vi besökt by-ön, och kaptenen ordnat med vår emigration från Colombia och immigration till Panamá på en annan ö. Vi går in till den lilla byn Portobello på Panamánäsets ostkust. Det tar tolv timmar, och det gungar ännu värre. Det är grundare vatten här, säger Göran, och det gör att dyningen stiger i höjd; kanske sisådär 3-5 metersvågor. Nu tillkommer också strapatsen att vi inte får nån mat på länge. Göran och Adriane har nämligen grälat svårt, och det verkar som hon tänker strejka helt och hållet. Persson avslöjar i förtroende för mig, landsmän emellan, att han inte vill tilltala henne just nu, det blir bara högröstat gräl. Så jag bereder mig på en supergungnatt på absolut tom mage. Men så blir det inte. Vid niotiden på kvällen fixar Adriane till lite quiche; underbart! Sen är det bara att knyta sig i kojen, gung eller inte gung.

När jag vaknar är allt stilla, som genom ett under. Vi ligger för ankar i Portobellos hamn. Från stranden, från djungelns mörka hjärta hörs vrålaporna i den stilla tropiska morgonen…