Luftsnorkling ovanför ytan

Den uppenbara, nästan övertydliga, parallellen mellan snorkling vid något korallrev för att se färgglada, tropiska fiskar, och, ja låt oss kalla det "luftsnorkling", på någon lodge i tropikerna för att se färgglada, tropiska fåglar. Kvaliteten på upplevelsen vad gäller det sistnämnda blir avsevärt högre om man har tillgång till en god kikare. Men man behöver inte utsätta sig för det för människan onaturliga elementet vatten. Har man glasögon som jag ser man ofta ingenting heller, om man inte har en specialslipad mask; man kan ju inte ha glasögonen på sig när man snorklar.

Så med detta inlägg vill jag slå ett slag för luftsnorkling ovanför ytan. Här några exempel på vad man då kan finna. (Har ni förresten tänkt på varför fiskar och fåglar i tropikerna ofta är så färggranna, medan våra svenska hemmafåglar och hemmafiskar vanligen är mycket diskretare färgade?)

P.S.

Hur fan har jag kommit ända hit? Så här långt och så här länge, dag för dag på min långa resa? Hur har det gått till? Hur har det varit möjligt? Jag vet inte, jag har inga svar. Möjligen teorier. En sådan är att jag tagit mig fram utan att tillåta mig att känna eller ens tänka alltför mycket. I stället har jag försökt göra jobbet. För ett jobb är det, snarare än semester, stora delar av tiden. Om jag någon gång tillåter mig att tänka och känna mig in i vad jag håller på med blir nyckelorden i stil med ofattbart, overkligt… Ok ok ok, jag vet, i yttre mening är min resa inte alls särskilt ofattbar eller overklig, men den inre resan, de mentala processerna, det är de som förbryllar mig – och imponerar på mig! Jag anser att jag varit modig som trotsat alla ängsliga och motiga inre processer och bara gått vidare utan att förtvivla alltför mycket. Ihärdig och uthållig har jag också varit. Lärt mig att tålmodigt vänta ett oöverblickbart antal timmar och dagar utan att gipas av panik eller ens missmod, när ingen annan lösning tycktes finnas.

Nu är jag sjuk för andra gången, om jag räknar ryggskottet i Colombia som den första. Så där jobbigt, hostigt, febrigt förkyld som jag brukar bli då och då, med långa mellanrum. Men det känns värre än vanligt i den tropiska hettan som råder här. Det avgörande är om man kan få sova något på natten, eller om hostan förhindrar det. I övermorgon ska jag träffa Nisse och de andra på gruppresan. Det vore verkligen inte roligt att komma in där som resans sjuke man, som smittar ner allihop… 

Hur ska det gå med allting? Om än himlen kanske inte faller ner över oss (som Asterix och gallerna trodde), så kan ju nåt annat med oöverblickbara konsekvenser inträffa. Men vem är väl jag att måla fan på väggen. Det är inget att fästa sig vid vad den gamle pessimisten kläcker ur sig.

D.S.