Rik kustmagi

Nu har jag alltså anslutit till en gruppresa i Världens Resors regi. Kamperar ihop med min reskamrat Mora-Nisse (associationerna till Vasaloppet, som går nästa helg, känns svalkande). Nisse åker inte skidor direkt, men är bosatt i Mora, och delar således namn med den gamle Vasalopsslegendaren.

Det är givetvis något helt annat att resa i grupp, att bli omhändertagen, allt arrangerat och ordnat osv, jämfört med att resa på egen hand. I mitt tillstånd av viss mental utmattning efter fem månaders resande kändes detta nya format alldeles utsökt skönt.

Å andra sidan är tempot uppskruvat, något helt annat än när jag rest på egen hand och tagit det väldigt lugnt, Langsamreisen heter ju min resebyrå i Berlin, inte att förglömma. Så jag hinner inte jobba på kontoret, dvs. greja med bloggen, Facebook etc. Men det kan ingen hjälpa; jag reser ju ändå inte enbart för er skull, govänner, utan också i viss mån för min egen.

Just nu befinner jag mig på havssidan av halvön Osa i sydvästra Costa Rica. Vi har tagit oss hit med speedbåt; det finns inga vägar här. Temperaturen steg ungefär 18 grader från bergen där vi såg den magiska Quetzal-fågeln, ner till Stilla havskusten; från 15 grader till 33. I morgon ska vi ut till än Isla de Caña, snorkla bl.a. I övermorgon blir det båt och sedan promenad i nationalparken Corcovado.

Har varit förkyld i 1,5 veckor, nu är det mest bara hostan kvar (vilket är illa nog). Måste gå och lägga mig och vila ut inför morgondagen. Drake Bay Wilderness Resort är ett fantastiskt ställe, med lyxiga cabins, så jag har gott hopp om kunna sova gott (särskilt om jag tar hjälp av ett sömnpiller jag fick av farbror doktorn i förra veckan).

Bifogar lite halvmagiska bilder, dels från Quetzal-bergen, dels från båtresan ut hit.

Gonatt sov gott,
Jorge